Alltså, det blir en jyckebloggning till här (sorry Günther ).

Jag är med på en mejlinglista om hundar, och de senaste dagarna har det skrivits massor om hundpratare. Tänk att man varit hundägare i sju månader utan att a hört talas om att man kan gå till en hundpratare! Jag har inte ens sett den där filmen med Robert Redford där han pratar med hästar, men jag antar att det är samma grej.

Man kan alltså ta med sin vovve, åka till en sån här person som kan "prata" med hunden. Den kanske säger då att "jag gillar verkligen att leka med den där röda bollen" eller "jag gillar inte den nya maten" och då vet man ju det som husse eller matte. Men hallå ska man verkligen tro på det här? Nu har jag surfat runt lite på hundpratarsidor och även läst att vem som helst kan lära sig det här. Jag är som sagt skeptisk, men jag ska minsann testa lite… Då ska man tänka bilder, som en film, i huvudet och så ska hunden kunna ta emot det. På samma sätt ska hon kunna skicka bilder till mig. Om jag är mottaglig. Tror ni på det?

Jag undrar också: funkar det på ungar?

Här hos Kat kan man läsa några exempel från hennes samtal med allt från gebriler till hästar och hundar.

Nio månader har lilla vovven hunnit bli nu. Här kommer en sammanfattning av mitt hundliv så här långt:

Mys:

• Morgongos (Visste du att 70 % av alla hundar sover i husses/mattes säng? Det gör inte vår vovve, men på mornarna är hon välkommen.)
• Alla promenader (ok, lite segt ibland innan man kommer ut genom dörren, men sedan…)
• Frisk luft & motion varje dag.
  
• Familjen har något gemensamt att engagera sig i som alla gillar.
  
• Man kan lära vovven roliga konster som att spela död, rulla runt eller gå zigzag mellan benen.
• Jag blir glad varje gång jag ser tassavtryck i snön på vår trappa!
• När man kommer hem blir man överfallen av någon som är överlycklig att man kommit hem.
• Det är bara sååå mysig att borra ner ansiktet i vovvens päls och snusa runt.
• Man har alltid sällskap. Om jag är själv med vovven följer hon mig från rum till rum (som en hund! ). Nu till exempel ligger hon här bredvid mig och tuggar på sitt ben.
• Man kan köpa roliga prylar till vovven. Leksaker och hur mycket olika slags hundgodis som helst!
• Man kan mejla till vovvens syskons hussar och mattar och få kontakt med nya roliga människor.
  

Lite mos…

• Om man ska resa bort måste man fixa en hundvakt.
• Ibland får man tjata på barnen för att få dem att gå ut med vovven.
• Man kan inte vara borta hur länge som helst utan att någon måste hem och gå ut med vovven.
• Vovven gillar inte alltid att vara butiksvovve (men för det mesta går det bra)
  

Det har varit tyst här ganska länge nu. Jag tror att jag har varit lite utbloggad, om det nu finns något som heter det. Jag har inte skrivit och jag har knappast läst mina "husbloggar" heller. Men nu får det bli lite ändring på det! Günther tror att mitt bloggande kommit av sig för att jag skaffat vovve! Hm, kanske en del av sanningen. Valpar tar tid, fast det är himla mysigt också! Och man kommer ut mycket mer, antingen man vill eller inte.

Men det är inte hela sanningen att vovven tagit bloggen. Jag tror jag behövde lite distans. En tid av bloggtorka. Äsch, jag vet inte.

Ikea lanserar husdjursprylar i den nya katalogen, faktiskt en hel del roliga grejer. (Det är mer saker på webben än i katalogen!). Helt rätt, tycker ju jag som nybliven hundägare. Den här matskålen kostar bara 3 kr! Fattar du, tre kronor!!! Det är ju ingenting.

Annars är ju det här med vovve som vilken prylsport som helst. Hittills har vi investerat i:

• Fem mat/vattenskålar (som inte kostade tre kronor…). Hemma, till makens jobb (där vovven ska vara på dagarna) och en till resor.
• Två koppel
• Ett halsband
• Klotång
• Tassax
• Tovskär (Visste inte ens att det fanns såna förut!)
• Kam & karda
• Hundmat
• Leksaker av olika typ och format
• Tuggben
• Grisöron
• Hundkex
• Hundgodis
• Bilbur
  
• Bajspåsar
• Oooootaliga hundböcker
  

Ja, det var vad jag kom på just nu. Dessutom har vi fått en del presenter, till exempel en (ursmart!) bajspåshållare till hallen av svärföräldrarna.

Men det tar inte slut för det. Det jag suktar efter nu är en hundgodishållare som man sätter i bältet så jag slipper hitta levergodis i varenda byxficka. Och falukorv i min kappa…

(Nu så har jag varit borta från bloggen för länge. Kanske är det ett tecken på total bortkoppling när man tappat bort sitt lösenord… Men himlen har varit blå!)

Vovven växer så det knakar. På dagarna är det tänkt att hon ska vara på makens jobb och ligga fint i sin korg och vifta lite på svansen när någon kommer in i rummet. Men vovven har blivit ett monster som igår stod i sin lilla valphage och skällde hela dagen. Maken höll på att säga upp sig som husse. Om någon läser det här som kan komma med bra tips om hur vi ska bryta det här så tar jag tacksamt emot idéer. Vi har tränat henne lite efter hand att vara ensam, och det har gått bra. Hon sover i valphagen hemma (precis just nu faktiskt!) och bryr sig inte om vi går ut eller in. Första två dagarna på kontoret gick också som en dans. Men nu, helt plötsligt, kom hon på det här nya, mindre roliga, beteendet. Jag behöver en hundexpert!! Äh, man kanske inte ska dra för stora växlar på det. Det löser sig nog. Får väl gå dit och prya ikväll när varken personal eller kunder finns i närheten.

Näe, det ska inte bli någon jyckeblogg av Svensson Svensson! Men världen har blivit lite upp-och-ner i och med att vi nu har en valp i huset. Uj uj uj, det är nästan som att ha en bebis (har tagit "mammaledigt")… Jag läser bok efter bok med råd från hundpsykologerna. Vad mycket det är som kan gå fel! Hjälp!