Idag har jag varit ledig. Skönt. Men jag har inte alls fått så mycket gjort som jag trodde. Skyller på värmen…

Jag är 39 år, men ibland fattar jag inte själv att jag är vuxen. Låter det knäppt? Men nu börjar det hända grejer. Jag som alltid lyssnar på Rix FM eller Hit FM och liknande radiokanaler, upptäcker nu till min förvåning att jag allt oftare går över till P1! Det måste vara ett tecken på annalkande mossighet, medelålder eller nåt.

Nåja, så länge det inte är lokalradion som är förstavalet finns det kanske hopp?!

Oj, det har varit tyst på bloggen i sommar. Bloggledigt liksom. Nu börjar i alla fall det magiska datumet för "börja jobba igen" närma sig. Bara två dagar kvar. Även om jag har ett roligt jobb att gå till på måndag känns det ändå lite motigt att ta sig samman och återvända till vardagen. Jag skulle lätt kunna vara ledig tre månader till…

Idag är det faktiskt min födelsedag. Så ojämnt som det kan bli, men så mysigt att bli uppvaktad på sängen av familjen imorse! Nästa år däremot slår jag till med en nolla på slutet - 40. Så jag får väl blogga om min 40-årskris det här kommande året! Vad ska jag göra av mitt liv? Var det här allt jag blev? När ska jag ge ut den där succéromanen? (Kanske måste skriva den först?). Och andra viktiga frågor.

Har just avslutat en tvåveckorsturné genom Sveriges land. Ja, inte riktigt hela, men en god bit. Både Värmland, Dalarna och Höga kusten har fått besök av minibussen med två familjer på totalt nio personer och en hundvalp. Vilket väder! Man glömmer lätt bort att svensk sommar kan vara tolv grader och ösregn när man sitter och suckar i en folkvagnsbuss utan luftkonditionering. (Bara för att jag skrev det börjar det regna ute nu, det är nästan skönt!).

Jag tycker att det är perfekt att semestera tillsammans med en annan familj. (Naturligtvis ska det vara en som man trivs ihop med då!). Det blir så mycket roligare när man har en tjejkompis med sig. Ibland kan man dela upp sig familjevis, ibland tjejer och killar och för det mesta hålla ihop allihopa. En förutsättning är naturligtvis att barnen trivs ihop. Men i det här fallet är den andra famlijens ungar och våra som syskon.

I år har jag relanserat min mammas semesteruttryck:
"Titta så vackert, ungar! Det är som en tavla!" Mina barn var väl ungefär lika tända på det som jag var när jag åkte med mina föräldrar genom Sverige. Men jag håller faktiskt med mamma, Sverige är fantastiskt! Betyder det att jag håller på att bli medelålders…?

Första dagen på sista veckan innan semestern. Finns det något stressigare… (Skulle vara sista dagen innan semester då!). Nu har jag skrivit en att göra-lista på allt som måste var färdigt denna vecka. Oj, den blev lång! Hur ska jag hinna allt? Fast jag vet att när det närmar sig bestämmer jag mig för att fler och fler saker kan vänta till efter semestern…

Det ska bli skönt att vara ledig lite. I år ligger vi lite lågt, eftersom vi inte gärna vill lämna bort vovven utan hon ska få följa med om vi åker någonstans. Det får blir inom Sveriges gränser. Men det är ju ok. Sverige är ju fantastiskt, eller hur! (Nästa år får det nog bli en tur till Gotland, Günther!)

Jag har våldgästat chattkompisar både i Australien och England (och överlevt - de var inga styckmördare!). Så nästa steg borde väl vara bloggarsemester? Så se upp kära bloggarvänner, snart står jag i er trädgård med gubben, ungar och hund och skriker. Precis som Martin Ljung i den gamla skitroliga monologen "Ester". Vi tar med oss familjen Karlsson också, dem är fem stycken, sex om man räknar katten. Det är väl ok?

Eller näe, så gör ju inte vi svenskar (det är väl därför sketchen är så så rolig!). Det går ju inte an att komma på oannonserat besök. Man vill ju inte vara till besvär…

(Nu så har jag varit borta från bloggen för länge. Kanske är det ett tecken på total bortkoppling när man tappat bort sitt lösenord… Men himlen har varit blå!)

Vovven växer så det knakar. På dagarna är det tänkt att hon ska vara på makens jobb och ligga fint i sin korg och vifta lite på svansen när någon kommer in i rummet. Men vovven har blivit ett monster som igår stod i sin lilla valphage och skällde hela dagen. Maken höll på att säga upp sig som husse. Om någon läser det här som kan komma med bra tips om hur vi ska bryta det här så tar jag tacksamt emot idéer. Vi har tränat henne lite efter hand att vara ensam, och det har gått bra. Hon sover i valphagen hemma (precis just nu faktiskt!) och bryr sig inte om vi går ut eller in. Första två dagarna på kontoret gick också som en dans. Men nu, helt plötsligt, kom hon på det här nya, mindre roliga, beteendet. Jag behöver en hundexpert!! Äh, man kanske inte ska dra för stora växlar på det. Det löser sig nog. Får väl gå dit och prya ikväll när varken personal eller kunder finns i närheten.

Idag har jag fått min tredje parkeringsbot på två månader. Totalt niohundra kronor som jag skulle kunna använda till något roligare (till exempel skor!). Jag hade visserligen bara lagt i pengar till tio över fyra och kom till bilen tio i fem, men vadå? Länge har jag mer eller mindre satt i system att dra lite över tiden. Under många år har det funkat i stort sett utan problem. Men nu helt plötsligt… Kanske är det att det numera är mest privata parkeringsbolag som har hand om lappningen?

Jag undrar hur man känner som parkeringsvakt när man får lappa en bil. Det måste vara den största tillfredsställelsen i det yrket:
- Ja, ha ha, den här bilen var det ingen parkeringstid kvar på. Äntligen får jag fylla i ett inbetalningskort!

Jag funderar också på om de som jobbar på de privata parkeringsbolagen har bonus efter hur mycket böter de skriver ut…?

Med tanke på min morgontrötthet kanske jag behöver en sån här klocka som känner av när det är rätt rent biologiskt att vakna. 149 dollar kostar den - som hittat:

Om den nu inte hittar nåt lämpligt tillfälle att väcka en på då så man kommer försent …?

Uppsnappat hos Prylfeber.

Har just varit ute på min promenadrunda. Jag går runt en sjö en runda som är knappt fem kilometer och det är många med mig som tycker det är en lagom runda. Särskilt nu när det är vår och solen skiner (på vintermorgnar klockan sex är man rätt så ensam …). Nu tänker jag ge mig på att kategorisera lite människorna som jag möter på mina promenader:

• Ensamjoggaren. Stretar på i spåret.
  
• Parjoggarna. En kille och en tjej. Gärna i likadana tröjor eller träningsoveraller.
• Motionsgångaren. Går raskt (för att få motion) och i sina egna tankar. Oftast en tjej. Jag hamnar nästan alltid själv i denna kategori.
  
• Viktminskningspromenören! Oftast en man med övervikt som kommit på att promenader är ett bra sätt att börja ett nytt liv.
• Dubbelparet. Finns från ungdomar och upp till 70+. Två par som är ute och går och hur man än gör så blir det till slut så att männen går för sig och kvinnorna för sig med ett lagom mellanrum emellan. Jag är själv emellanåt en del av dubbelparet och kämpar som ett djur för att åstakomma andra konstellationer. Dömt att misslyckas.
• Väninnorna. Har vissa likheter med motionsgångaren, men tappar lätt i tempo eftersom de har så mycket att prata om. En sån är jag också då och då …
• Paret. Jag har tidigare skrivit om min teori att killar inte gärna går med ut på promenad. Men de är ganska frekventa ändå. Men nästan alltid tillsammans med sin respektive (som kanske, i alla fall ibland, har övertalat dem och mutat med en tur till brevlådan?).
  
• Släkten är värst. Barn och respektive på besök och nu har vi ätit mat hela helgen så nu måste vi göra någonting. Varför inte ut och gå så vi får röra på oss?
• Hundrastaren. Undan ur vägen för här kommer jag med världens viktigaste hund!

Vilken typ tillhör du? Har jag missat någon?

Uppdaterat:

• Stavgångaren. De här finns det tre underkategorier av: De som vet hur man gör. Och de som inte vet och bara viftar omkring med stavarna lite och tror att det ger ökad effekt. Tredje kategorin är de som bara har stavarna för att hålla balansen …
  

Äntligen sommartid! Jag har sett fram emot det! Från och med nu och fram till den 30 oktober blir kvällarna lite ljusare, lite längre. Jag funderade just på hur länge det är som vi haft sommartid. Jag kommer ju ihåg när det började, så det är väl inte så himla många år? Men på Statens Provningsanstalts webbplats kan man läsa att det började 1980. Så det är faktiskt 25 år sedan nu i år. Sedan 1998 har vi samma regler som i övriga EU. Innan vi införde sommartid lite mer ordentligt hade Sverige sommartid år 1916. Undrar varför? Och varför det inte blev nåt 1917 …?

Några tips från susning.nu om hur man ska komma ihåg om man ska ställa fram eller tillbaka klockan:

• Fråga: "Nu blir det sommar, ska jag ställa fram grillen eller ställa tillbaks den i förrådet" Svar: "Du ska ställa fram den, precis som klockan".
• När det är sommartid ska man på kvällen kunna säga "Klockan är nio på kvällen och det är fortfarande ljust" - det blir ju än mer möjligt om man har ställt fram klockan en timme.
• Motsatsen till sommarid är normaltid, och det är inte normalt att vilja gå upp en timme tidigare på morgonen - alltså är det med sommartid man är tvungen att göra det.
• "Spring forward, fall back."
• Man ser måhända fram emot sommaren.
• När man ställer om till sommartid har man sommaren framför sig, vintertid så har man den bakom sig.

Idag har alla i familjen fått en ny pryl utom jag. Inte utan att jag är lite avundsjuk … Det är nåt som gör en lite lyckligare eller gladare när man har fått en ny leksak. Särskilt om det är många knappar på den och många funktioner att utforska. Nu svänger maken runt här med sin nya 3G-telefon (fast han har ingen han känner att ringa videosamtal till …), äldsta dottern strålar av lycka för att hon har fått ta över hans gamla Sony Ericsson T630 och yngsta dotterns länge efterlängtade födelsedagsminiIPod kom också idag.

Bara jag traskar omkring här med min gamla telefon och alla mina andra gamla grejer. Jag får kolla in Prylfeber så länge och drömma om mina framtida prylar. För nästa gång är det min tur!

Jag har nästan trettio år kvar till jag går i pension. En hel evighet kan tyckas. Men ändå blir jag lite orolig när jag får mitt orangea kuvert från PPM. Fonderna har gått ner. Igen. Uj uj uj om det ska fortsätta så här år efter år kan man ju fundera över om det finns några pengar över när jag ska sitta och mata duvorna. Nej, det här måste jag ta tag i, tänkte jag!

Jag engagerade mig inte så mycket i det där från början. Han jag bor med ritade dit vad vi skulle ha för fonder. Och sedan dess har jag inte ändrat en endaste liten andel av pensionsfonderna. Det är ju jättedåligt! Jag måste engagera mig själv i det här, har jag kommit på. Någon jag känner (min svägerska kan det ha varit) berättade för mig att hon hade bestämt sig för att "Jäklars också, det bara ska gå med plus". Och sedan hade hon följt noga hur fonderna gick. "Ibland placerar jag om mina fonder flera gånger i veckan." Oj, där ligger man i lä …

Men nu ska det bli andra bullar! Jag har redan plockat bort de tre fonder som gått sämst och bytt ut dem mot några andra som förhoppningsvis ska gå bättre. Fast man kan aldrig veta. De där fonderna som vi skrev i från början var ju också potentiella guldkalvsfonder. Men kanske är nyckeln att hålla lite koll på det. Att inte låta det gå ett år mellan varje gång man tänker på det (typ när kuvertet kommer i brevlådan).

Jag har också registrerat mig på minpension.se. Där kan man få information om de där konstiga pensionsinbetalningarna som ens arbetsgivare gör som många med mig inte riktigt heller har koll på. Nu minsann ska jag se till att det finns pengar till fågelmaten den dag det behövs!

Precis som Peter på Tesugen har jag snöat in på David Allens bok Getting things done eller Få det gjort - svart bälte i vardagseffektivitet som den heter på svenska. Jag har inte kommit så långt ännu, men det kommer nog att bli en del förändringar i min arbetsplanering. Jag återkommer när jag kommit lite längre i boken (se, nu kom den där Davinci-kodenboken på väntelistan igen … nåt annat var roligare!).

David Allen har en webbplats också med ett forum där man kan diskutera planering i all oändlighet så man inte får tid att planera …

Marie France ska hjälpa mig i livet. Om jag väljer ut sju önskningar, ska den berömda fjärrskåderskan kostnadsfritt fixa så att det går i uppfyllelse. Otroligt! Hon har skrivit en lista på 33 önskningar som jag kan välja bland. Hmmmmm … ska jag ta "Få en månadslön på 270 000 SEK" eller "Att mina barn satsar på framgånsrik högskolekarriär" (det måste vara lång leveranstid på det, för de ska väl inte börja innan de har gått ut grundskolan …?), eller ska jag kanske ta "Komma med i TV"? Nej, eftersom jag har två trisslotter i plånboken väljer jag nog önskningen "Vinna ett betydelsefullt pris på skrapspel (minst 450.000 SEK)".

Skämt åsido - vad är det här? Får man verkligen ha sådan här reklam idag? För det är ju bara båg, det är självklart. Efter en liten googling hittar jag också lite information på nätet. Kevin Harrington har ägnat massor med tid åt det här efter att hans partner fastnat i lurendrejeriet:

Han måste väl ändå ha överbevisat henne nu? Jag hoppas det! Han har hållt på sedan 1999 …

I Corren.se hittar jag till slut en svensk artikel om fenomenet.


Jag hoppas de gör något åt det nu då! Tidningen visar också lite engagemang! "Hit med kosingen eller stick!" skriver Correns reporter som enligt egen uppgift skickat in 1680 kr för tidningens räkning och inte sett en enda önskning gå i uppfyllelse …

I Norge har det också uppmärksammats i media, bland annat i Vesterålen Online.

Man kan skämta och raljera. Men det tragiska är ju att det finns människor som skickat in och forstätter att skicka in pengar till den här verksamheten. Gunilla sa till Corren 2003:


Annonsen för Marie France finns i ett direktreklamutskick som heter Se & Köp. Inga kända varumärken finns i reklamhäftet. Däremot följande mycket oseriösa rubriker:

• "Jag bantade 19 kilo på bara 6 veckor och åt ända allt jag ville ha … tack vare ett otroligt tv-program som förändrade mitt liv"
• "Så här tjänade jag 10 miljoner på 6 månader"
• "När mina vänner såg mina bröst, trodde de nästan inte sina ögon"
• "När mina väninnor såg hur snabbt mitt hår hade växt (- flera cm på en månad!) trodde de att jag hade peruk"
  

Jag hoppas ingen mer låter sig luras och att den här typen av marknadsföring stoppas!

Igår var jag för första gången och handlade på ICA Maxi med hjälp av självscanning. Hurra, det har blivit roligt att köpa mat igen! Det är inte ofta man i vuxen ålder ställs inför situationen att man ska lära sig något helt nytt. (Tyvärr, kanske …). Men när jag stod där tillsammans med tre andra främmande personer och fick en genomgång av hur jag skulle göra med självscanningsmackapären kände jag mig som en idiot.

Men i vilket fall så kan jag inte tycka annat än att det är smart att jag kan ställa mina papperskassar direkt i vagnen, registrera priset själv, lägga ner varorna i kassarna och när jag kommer till kassan är det bara att betala och gå direkt till bilen. Istället för att plocka upp allt på bandet och sedan vara döstressad för att man inte ska hinna plocka ner varorna i kassar innan nästa kund vill ha ens plats.

För att undvika stölder kommer de att göra stickprovskontroller. Men jag inbillar mig faktiskt att de flesta är ärliga. Dessutom kommer ICA säkert att kunna spara in massor av pengar på att de inte behöver så mycket kassapersonal, så om en och annan kund snattar ett tuggummipaket går det säkert med plus ändå. Det skulle inte förvåna mig om vi snart får se någon form av larm kopplat till handscannern också.

Jag kände mig som en vinnare när jag igår gick förbi alla som hade valt att handla på det "gamla" sättet och som fick stå i långa kassaköer. Ha, där fick ni för att ni inte vågar prova ny teknik! Titta vad mycket tid jag tjänar! När ni fortfarande står i kö sitter jag hemma i soffan och dricker vin. Nästan i alla fall.

Näe, jag är så trött på snön nu! Fast idag har det varit underbart väder. Nästan så att man fick lust att åka skidor. Tänk att det finns en hel tidning om att Åka skidor. Vem läser den på sommaren?

Jag undrar om det är för att det inte blev någon fjäll/alpresa i år som gör att jag vill att det ska bli vår fortast möjligt?

Dags för ännu en lista … det är väl bara att köra på? Varför inte en tvättsystemsanalys? Säkert gjord för frustrerade hemmafruar i USA. Ett litet utdrag:

Ja, det är ju inte det att det inte behövs ett tvättsystem i det här huset, men är det inte lite överdrivet …? Cynthia Townley Ewer har i alla fall tänkt igenom det här väldigt noga. Känner du igen dig, frågar hon:

• Det är morgon och dags för utflykt med svärföräldrarna.
• Barnet kommer till frukosten med söndriga och smutsiga kläder.
• Föräldern beordrar barnet att gå och byta om. Barnet säger att det inte har några rena kläder.
• Föräldern rusar upp för trappan till barnets rum. På golvet ligger högar med rena och smutsiga kläder. Byrålådorna är fyllda med kläder, smutsiga och rena blandat.
• Föräldern letar igenom högarna på golvet och byrålådorna och hittar en ren (eller ganska ren) uppsättning kläder.
• Föräldern beordrar barnet att byta kläder. Barnet klagar. Föräldern höjer rösten. Barnet gnäller. Föräldern blir galen!
  
• Barnet klagar. De nya kläderna är ingen hit. Byxorna är för korta. På t-shirten syns en krakelerad, avflagnande symbol. Barnet rullar med ögonen och tänker, men säger inte, "Vad var det jag sa!" Föräldern får ändå meddelandet via telepati. Föräldern rycker till, men säger inget.
• Förälder nummer två kommer till frukostbordet iklädd skrynklig skjorta från strykkorgen och gårdagens byxor. Förälder nummer tvås slips passar varken till skjortan eller byxorna. (Ingen tvekan om vem förälder nummer två är …) Förälder nummer två smyger iväg till jobbet mitt i larmet av grälet om barnets kläder.
• Efter frukost rotar förälder nummer ett igenom torktumlaren efter kläder till sig själv för utflykten. Måste köra torktumlaren i tio minuter till för att släta ut skrynklor. Eftersom det bara finns fem minuter att tillgå sätter föräldern på sig halvskrynkliga jeans och tröja. Hoppas att svärföräldrarna har glömt glasögonen idag.
• Familjen är försenad till utflykten. Svärföräldrarna säger ingenting, tack och lov! Föräldern lovar sig själv bättring … till nästa gång.

Jag undrar om Cynthia har kikat in genom vårt köksfönster (förutom det där med slipsen då …). När barnet säger "Jag har inga strumpor" så hittar jag alltid ett par i tvättstugan! Det är väl inget svårt!

Hur ska man slippa det här då? Ja, säger Cynthia, man måste sätta mål (Inte nu igen …!) för sin tvätt. Och sedan bryta ner det i en handlingsplan (Känner jag igen det här? Hm …). Till exempel kan den innehålla:

• Smutsig tvätt samlas ihop på uppsamlingsställen varje dag.
• Smutsig tvätt transporteras till tvättområdet från uppsamlingsställena.
• På tvättområdet finns adekvat mängd av tvättmedel, mjukmedel och fläckborttagning och även tvättmaskin (!), torktumlare, strykjärn och strykbräda, klädhängare och tvätthängningsområde. Tvättmedel osv. fylls på innan det är helt slut.
• Smutsig tvätt sorteras, tvättas, torkas och viks.
• Nödvändig strykning görs eller delegeras (till vem?)
• Kemtvätt lämnas och hämtas.
• Kläderna återförs till förvaringsområdet.
• Repetera ovanstående regelbundet.

Hå hå ja ja! Och Cynthia är inte färdig än. Nu ska vi analysera! Var finns tvättproblemen i er familj? Har alla tvättkorgar till exempel? Eller måste den tvättansvariga familjemedlemmen (Hallå - vi är väl två om jobbet!) leta igenom hela huset efter smutsig tvätt? Ja, nu gäller det att fundera igenom vilka problemområden som finns. Och sedan är det bara att sätta igång. För, som Cynthia säger: "Även om du ignorerar arbete, så försvinner det inte." Så sant som det är sagt!

Jag såg en intervju med Alice Bah Kuhnke häromkvällen. Hon gör en grej som jag har gått och funderat på några dagar nu. Men jag har inte kommit till skott. Ännu.

Varje kväll skriver nämligen Alice i sin dagbok en lista på saker som hon har gjort bra och saker som hon har gjort dåligt. Hon menade att det vara ett sätt att varje dag utvärdera sig själv och hur hon varit som människa. Om hon "lever som hon lär".

Även om jag inte är någon offentlig person och förebild så har man ju vissa principer. Principer om medmänsklighet, ärlighet och att stå-för-sina-åsikter. (Oj, vad ädel jag lät! Dessutom lät det där sista extra dumt eftersom jag bloggar under pseudonym … men det är sant ändå. Anonymiteten har andra orsaker.) Att utvärdera sig själv varje dag kanske är ett bra sätt att fundera kring hur man tycker att man levt upp till de där punkterna man satt upp på sin hur-jag-vill-vara-lista. För visst har man en sådan? Även om man kanske inte precis har skrivit ner dem. Kanske är det särskilt viktigt om man håller på att jobba med att ändra något hos sig själv. Eller om man siktar på ett mål. Det gör jag ibland. En del gånger går det skitbra och andra gånger åt pipan.

I Shortcut läser jag om Lotta som i ett forum startat tråden "Idag är jag glad för" där man kan posta saker man är glad för. Hon har själv gjort 31 inlägg i tråden som aldrig tar slut (hoppas jag!).

Så säger Lotta. Jag håller med. Hon berättar också att Oprah Winfrey har en tacksamhetsdagbok där hon avslutar varje dag med att skriva tre saker som hon är tacksam för.

• Just idag är jag tacksam över: Att vi hade en jättemysig familjemiddag för att fira makens födelsedag.
• Det här har jag gjort bra idag: Jag lagade den där jättegoda middagen och städade undan i köket efteråt.
  
• Det här blev inte så bra idag: Jag gjorde inte färdigt inbjudan till cykelfesten, utan fastnade i bloggosfären istället.
  

Årets första pass på Friskis&Svettis just avklarat. Jo, jag vet att det redan gått två månader av året, men jag har liksom inte kommit igång med jympan efter jul. Och det behövs verkligen! Vad kul det är att röra sig till medryckande musik. Om det så är i gympa eller på dansgolvet. Jag gillar verkligen det. Det hade jag nästan glömt.

För övrigt har helgen varit ganska slö. Idag har jag knappt varit ute fastän solen sken från blå himmel, nön gnistrade och det var fyra minus. Skamligt!

Melodifestivalen igår. Jag visste redan innan han började sjunga att det var Martin Stenmarck som skulle vinna. Han jag bor ihop med tror att det beror bara på att Stenmarck är snygg, men jag hävdar bestämt att det är för att han har så bra röst. "Många har ju bra röst, men en skitlåt. Varför håller du inte på dem då?", muttrade maken. "Man kan ju inte veta innan om låten är bra!" Hehehe, det är väl någon slags intuition. Martin skulle inte välja en dålig låt … Och det hade han ju inte gjort heller. Den kommer att vara med i slutstriden tror jag.

Läser i tidskriften Leva om Jörgen Larsson och Fredrik Warberg som skrivit en bok om hur man kan bli bättre på att uppskatta sin vardag. Rik på riktig - en värdefull vardag är möjlig heter den. Jag är ganska säker på att den snart kommer att finnas i min bokhylla …

säger Fredrik Warberg i artikeln. Det där känner jag igen mig i. Vi säger ofta att vi alltid måste ha en resa inbokad. "För att ha något att se fram emot." Men man måste ju kunna se fram emot och uppskatta vardagen också. Ibland är man alldeles för dålig på det! Fredrik och Jörgen menar att det är inte pengar man blir rik av. Utan att använda sin vardagstid på det sätt som man mår bra av. Några frågor som man kan använda när man vill ifrågasätta sin vardag:

• Hur upplever jag tiden? Hur mycket av min tid använder jag till saker jag själv valt att göra? Vad vill jag använda mindre tid till?
• Vad tycker jag om i mitt liv? Vad är tillräckligt bra?
• Vad längtar jag efter att ha mer av i min vardag?
• Hur har min vardag blivit som den blivit?
• Vad är tillräcklig ekonomi för mig?
• Vilka tre av mina ägodelar ger mest livskvalitet per krona?
• Vad är bra i mina nära relationer?
• Vilka egenskaper och förmågor är jag glad och stolt för att jag har?
• Vilka krav och förväntningar pressar mig? Varför är det viktigt att jag lever upp till dem? Vad är det värsta som kan hända om jag inte lever upp till dem?
• I vilka situationer är jag helt närvarande i nuet?
• Vad innebär det för mig att vara framgångsrik?

Hm. Tänkvärt.
På Tidsverkstaden kan man läsa mer och även ladda hem inledningen till boken. Tydligen kan man gå en studiecirkel också. Fast tyvärr inte i närheten av där jag bor. Jag tror jag ska börja med att göra en livskvalitetsprofil istället.

Tidskalkylatorn vet jag inte om jag vågar använda …

Oj, upptäckte att jag har över 2 000 (jo, det är sant!) mejl i min inbox på jobbet. Hur gick det till? Måste starta operation utrensning. På DigitalOcean hittar jag råd:

1. Läs. Om det tar mindre än 30 sekunder och inte kräver någon åtgärd: Läs och radera!
2. Agera. På 15 sekunder ska du kunna bilda dig en uppfattning om vem som har skickat det osv. och veta om du bör göra något.
3. Arkivera. Om du vet att du kommer att behöva det senare.
4. Radera. Om det är spam, radera utan att läsa.

Jättebra! Det ska jag försöka göra i fortsättningen. Men vad ska jag göra med alla 2000+ mejl som redan ligger i mejlboxen? Adam Boettiger på DigitalOcean föreslår bland annat:

• Skapa en tillfällig mapp. Lyft över alla mejl i din inbox dit.
  
• Njut en stund av att ha en helt tom inbox!
  
• Sortera mejlen så att det senaste kommer överst.
• Scrolla ner bland mejlen.
• Om du kan läsa och radera på 15 sekunder - gör det!
• Skapa mappar för mejl som behöver åtgärd: Viktigt & bråttom, Inte viktigt men bråttom, Bråttom men inte viktigt o. Övrigt (inte viktigt inte bråttom)
• Fastna inte i nyhetsbrev! Skapa en Att läsa-mapp där du samlar e-nyhetsbrev etc. som du ska läsa. Avsätt tid i din kalender för att gå igenom dessa.
• Om det är något du kommer att behöva senare: arkivera det.
• Om du behöver boka ett möte - gör det och skriv in det i din kalender.
• Om det är spam - radera direkt.
  
• Använd inte mer än 15 sekunder per mejl för att bedöma vad du ska göra med det.
• Om du har många mejl i din tillfälliga mapp - ta lite i taget. Avsätt tid i din kalender till att fortsätta genomgången.
  

När din tillfälliga mapp är tom:

• Avsätt en timme till mappen Viktigt och bråttom. Gör klart den innan du går över till Inte viktigt men bråttom och så vidare.
  
• Mejla inte alltid svar - ibland går det fortare att ringa.

Rätt bra konkreta tips tycker jag! DigitalOcean har också ett nyhetsbrev (som ska hamna i Att läsa-mappen …) med en massa bra tips och trix. Bland annat hur man kan använda Gmail smart.

Uppdaterat 22 februari: När man väl tar tag i saker går de ofta fortare än man tror. Jag har följt ovanstående och mejlboxen är nu städad och de mejl som fortfarande kräver åtgärd ligger prioriterade i olika mappar. Jag känner mig så nöjd!

Idag har jag haft en bra dag! Inget märkvärdigt, men många bra saker har gått min väg och jag känner mig nöjd med onsdagen den 16 februari:

1. Började dagen med en frukostträff som gav flera bra konkreta kontakter.
   
2. Barn 1 som var hemma och mådde illa igår var frisk(t) idag!
   
3. Fortsatte dagen med ett flera timmar långt möte (låter tråkigt, men det var det inte) som innehöll en jättebra diskussion med många åsikter där vi till slut faktiskt kom fram till något gemensamt. Jag älskar att stöta och blöta saker, men känna att diskussionen faktiskt leder någonstans och 1+1 blir 3!
4. Sa hej då till min arbetskamrat som åkte på välbehövlig semester!
   
5. Fick ett nytt uppdrag som kan vara början på något bra!
6. Skjutsade barn 2 till och från en aktivitet (Hur kul är det kanske du säger, men det är mysigt att sitta en stund i bilen och småprata faktiskt!)
7. Upptäckte att jag var nominerad på InternetWorlds bästablogg-omröstning.
8. Avslutade arbetsdagen med fackmöte som gav en del matnyttig info plus en gratis penna som jag gillade! (Är penngalen)
9. Fick två roliga mejl som gjorde mig glad.
10. Åt thaimat som är en höjdare.
11. Hämtade barn 1 och kompis på en aktivitet. Körde hem i snö och mörker (ja, ja det var bara två kilometer!)
    
12. Chattade med A. som jag fick kontakt med på nätet 1996 och som jag älskar att tjabba med. < – (Hi A. If you read this - this one is about you!)
    
13. Skruvarna som saknades till IKEA-skåpet hade kommit med posten.
14. Kom ihåg att ta in cykeln så låset inte har frusit imorgon.
    
15. Surfade runt på en massa trevliga bloggar, men satt inte uppe till halvfyra (eller?)

Ja, så kan en bra dag vara i den lilla världen …

Han jag bor med har fått ett handskrivet kort från vår bank. "Välkommen på en ekonomisk genomgång", står det. Det är alltså ingen dataregisterutskrift utan ett handskrivet kort från en anställd i banken med en tid inbokad för hans ekonomiska genomgång.

Hur tänker A på Banken egentligen? Den här personen har alltså bjudit in min käre make för en ekonomisk genomgång, men inte mig. Det kan väl inte vara så svårt att se i deras datasystem att vi är två vuxna som har gemensamma konton (och huslån!) i deras bank? Hon har ju satt sig ner och skrivit det där förbaskade kortet för hand. Hon är dessutom tjej/kvinna. Det gör mig ännu mer upprörd. Hallå hallå Banken - välkommen till tjugohundratalet - här delar kvinnor och män på ansvar för ekonomi och hushåll!!!

Nyligen fick min man dessutom ett brev från Rädda Barnen med tack för tsunami-gåvan. De pengarna hade jag satt in (eftersom jag sköter räkningarna) från vårt gemensamma konto (som säkert "officiellt" står i hans namn). Grrrrrrr ….

Men man får glädjas åt det lilla. Telefonen står i alla fall i mitt namn. Ett tag fick vi till och med betala reklamskatt för att maken skulle få vara med i telefonkatalogen …

Imorgon har jag en inlämningsuppgift (stor!) i min kurs i Kreativt Skrivande. Tror ni jag sitter och jobbar med den? Näe, inte ett spår! Men i ett par veckors tid (inklusive julledigheten) har jag gått omkring och sagt både till mig själv och till de jag bor i hop med att jag "måste ta tag i det". Nu sitter jag här - håhåjaja. Och ändå är det nåt jag tycker är kul när jag väl tar tag i det.

Engelskan har ett bra ord för det - procrastinate. Det känns liksom att det är lite ångest i det ordet … Varför blir det så här?

Igår såg jag på dr Phil på TV. Man kan inte låta bli att fascineras av denna ultraamerikanska företeelse. Han har tidigare låtit sin son göra inslag om hur man hanterar tonåringar och nu har hans fru blivit reporter! Igår intervjuade hon Cher om hennes föräldraroll. Mitt i intervjun fick man också höra hur dr Phil intervjua sin fru om hur god vän hon var med Cher.

Jag satt där framför TVn och blev lite sur på dr Phil. Varför ska han hålla på och blanda in hela sin familj? Fast på sätt och vis kanske det är bättre att frun får vara med och jobba lite i familjeföretaget än att hon, som tidigare, bara sitter i publiken och får gå med sin man ut när programmet är slut.

Man kan tycka vad man vill om Phillip McGraw, men igår sa han en intressant sak: Om man frågar folk vad de prioriterar högst så svarar de alltid familjen, men när man sedan tittar på vad de gör så visar det sig i de allra flesta fall att de inte prioriterar familjen i sina handlingar. Kan det stämma? Jo, ibland är det nog så. Men vad innebär det att prioritera familjen då? Innebär det att en förälder ska vara hemma hela tiden och baka bullar? Det passar ju inte alla. Ska man inte få bli förälder då? Jag tror att man kan prioritera sin familj på olika sätt. Naturligtvis måste barnen få tid, men det handlar ju också om vad man gör på den där tiden. Jag vet att våra barn uppskattar de resor vi har gjort tillsammans till exempel. Jag kan ju inte utplåna mig själv. Jag gillar att jobba och skulle vara en urusel hemmafru! Men jag kan ju försöka anpassa jobbet till familjen så gott det går.

Jag är inte heller alltid säker på att mina barn vill ha tid med mig nu för tiden. Ofta verkar de mer intresserade av att vara med sina kompisar … Men det handlar väl om att finnas till hands och lyssna när de väl behöver mig. (Och naturligtvis har det ju att göra med hur gamla barnen är!).

Det är också viktigt att båda föräldrarna är delaktiga (om man nu är två!) och redan från början när barnen är små. Vi har delat på föräldraledigheten, och det tror jag påverkar hela familjen under uppväxten. Ofta ser man kanske bara till de ekonomiska aspekterna och det blir mamman som stannar hemma större delen av ledigheten. Jag skulle vilja uppmana dagens nyblivna föräldrar att tänka lite längre. Och dela. Det går oftare än man tror. Min man är egen företagare och skulle lätt kunna ha sagt att han inte kunde vara borta. Men han valde att vara pappaledig. Det tror jag inte han har ångrat. Och inte jag heller …

Förra året pratades det mycket om curlingföräldrar - att vi engagerar oss för mycket i våra barn. Vi skjutsar hit och dit och brer mackor och köper leksaker. Det är många som känner igen sig i den bilden. Jag bland annat. I alla fall ibland. Med jag vet folk som är värre …

Det här med att vara förälder delar jag in i olika stadier som ställer olika krav på oss som vill göra vårt bästa i föräldrarollen. Själv har jag sedan i höstas gått in i tonårsföräldrarollen. Jaha, då får man lära sig nåt nytt - spännande! Och mer lär det bli de kommande åren …