Tyst som i graven har det varit här. Länge.

Har ingen bra förklaring. Jag (och de eventuella läsare som finns kvar…) får nog acceptera att det blir lite bloggtorka här ibland. Så är det bara för mig. Ibland hinner livet ifatt och bloggen torkar ihop som ett russin. Inte för att jag vill det.

Idag läste jag om en kvinna som under ett års tid som ett experiment hade bestämt sig för att inte köpa något onödigt. Hon hade fått ihop 60 000 kr! Dessutom hade hon i princip inte haft några gräl med sin make under det där året! Inte för att vi bråkar särskilt mycket i det här huset, men tänk vilken resa 60 000 kr blir! Och visst lägger man pengar på onödiga saker. Tänk om man skulle tänka sig för lite mer innan man impulshandlar nästa gång. Men allt onödigt, det kan jag nog inte vara utan. Jo, det är klart jag kan, men hur blir livet utan:

• roliga skor!
• tidningar tidningar tidningar
• böcker
• anteckningsböcker
• musik
  
• hundprylar
• roliga tekniska pryttlar av olika slag
• chips & lördagsgodis

Vad har du för onödiga saker på din lista som du skulle kunna sluta köpa?

I fredags var vi hembjudna till en persisk familj som maken kommit i kontakt med. De har väntat tre och ett halvt år på uppehållstillstånd nu och vet  inte när de får besked om de får stanna i Sverige. Det är ju inte klokt! Under tiden de väntar får de inte jobba och barnen går i en speciell skola utan svenska barn. Även om det sedan blir ett positivt besked efter fyra år eller så kan det inte vara lätt att integreras i svenska samhället efter en sådan start!? Jag är inte så insatt i svensk flyktingpolitik, men ska det verkligen behöva ta så lång tid?

Idag har jag haft semester (i alla fall på förmiddagen!) och gjort ingenting. Jag har inte gjort någonting mer än att äta frukost, gå ut med hunden, läsa en bok, gå ut med hunden igen, äta lunch, prata i telefon och sova middag (jo!). Någonstans mitt emellan plockade jag i och för sig ut en diskmaskin, men det var väl det enda.

Jag fick så dåligt samvete för att jag inte hade gjort något nyttigt, utan slösat bort nästan en hel dag på ingenting. Jag borde ju ha utnyttjat möjligheten det innebar att vara ledig! Städat källaren, rensat i tvättstugan eller målat en list eller nåt. Eller kanske utvecklat mig själv på nåt sätt.

Fast egentligen var det kanske så att det var just koppla av jag behövde.

Efter lunch kom en arbetskamrat och vi jobbade i tre timmar, sedan åkte jag och handlade och sedan till jobbet för att hämta en pärm och prata lite med min chef. Så helt onyttig var jag nog inte i alla fall! Se, nu är jag igång med att försvara mig själv igen! Varför ska jag sätta så höga krav?

Via Hakke hittade jag denna spännande sajt där man kan pricka in vilka länder man besökt. Det blev 30 stycken (13 %). (Ett litet besök i Leningrad när jag var 12 år gav mig hela Ryssland som ser väldigt imponerande ut på kartan…).

Måndag: Friidrott & dans
Tisdag: Kör & teater (+ egen kurs i silversmide)
Onsdag: Bildskola & dans
Torsdag: Dans & friidrott (+ workshop på min universitetskurs i kreativt skrivande)
Fredag: Dans
Lördag: Släktkalas för septembers fyra födelsedagsbarn på min sida
Söndag: Valpkurs

Så ser veckoschemat ut för ett par skjutsande curlingföräldrar (är jag inte!) som även försöker få tid till egna aktiviteter. Kanske inte så konstigt att man känner sig stressad emellanåt… Vad gjorde man av tiden innan man fick halvstora barn??? Till detta kommer två heltidsjobb (varav en egenföretagare), hundvalp och försök till socialt liv emellanåt. Hus och trädgård ska vi bara inte tala om.

---

Idag har jag varit med på min äldsta dotters konfirmationsinskrivning. Himmel, jag känner mig själv fortfarande som konfirmand! Jag kan bara inte fatta att dottern är på sitt femtonde år (Nåja, hon har ju nyss fyllt fjorton…men ändå).

---

Näst sista gången på valpkursen idag. Nu ska vi ha lärt oss (och hunden!) både inkallning och "gå fint i koppel". Men det funkar ju tyvärr inte riktigt alltid…

---

Den kommande arbetsveckan kommer jag att vara hypereffektiv! Det har jag bestämt.

Jag tycker att de bästa grupperna får man när man blandar människor med olika bakgrund, ålder och killar och tjejer. De verkar de flesta tycka. Jag har i alla fall aldrig hört någon säga:
"Ja, men jag tycker att en grupp med bara vita män i 55-årsåldern blir bäst!"

Ändå blir det så fel. Gång på gång. Jag blir så trött…

Alltså, det är inget fel på vita män i 55-årsåldern, missförstå mig rätt. Men ibland verkar de översvämma världen lite mer än nödvändigt… Hur länge får vi vänta till det sitter i ryggmärgen att det är bra med olika synvinklar från olika typer av människor? Jag tycker vi har pratat så länge om det nu. Och hur ska man göra om man tycker det är fel utan att hamna i någon slags offer-tjat-roll? Kan man agera på något konstruktivt sätt?

Ja, sånt funderar jag på ikväll.

Jag är 39 år, men ibland fattar jag inte själv att jag är vuxen. Låter det knäppt? Men nu börjar det hända grejer. Jag som alltid lyssnar på Rix FM eller Hit FM och liknande radiokanaler, upptäcker nu till min förvåning att jag allt oftare går över till P1! Det måste vara ett tecken på annalkande mossighet, medelålder eller nåt.

Nåja, så länge det inte är lokalradion som är förstavalet finns det kanske hopp?!

Det har varit tyst här ganska länge nu. Jag tror att jag har varit lite utbloggad, om det nu finns något som heter det. Jag har inte skrivit och jag har knappast läst mina "husbloggar" heller. Men nu får det bli lite ändring på det! Günther tror att mitt bloggande kommit av sig för att jag skaffat vovve! Hm, kanske en del av sanningen. Valpar tar tid, fast det är himla mysigt också! Och man kommer ut mycket mer, antingen man vill eller inte.

Men det är inte hela sanningen att vovven tagit bloggen. Jag tror jag behövde lite distans. En tid av bloggtorka. Äsch, jag vet inte.

Nu är det lätt panik! Jag behöver en bra 40-årspresent till en supertjejkompis. 20 augusti står kalaset och jag vill komma på något jättebra! Något som hon uppskattar och som dessutom är unikt.

Att köpa presenter till människor man inte bryr sig så mycket om är lätt. Det är bara att dåna ner på någon inredningsbutik och vips så har man hittat något. Men uppvaktning av en person som man verkligen gillar på en alldeles speciell dag är mycket svårare. Jag vill att hon ska öppna mitt paket och säga "Wow!" och så ska det bara lysa ur ögonen. Hur gör man?

Nu närmar det sig! Om fyra timmar lämnar jag jobbet och tänker inte komma tillbaka på fyra veckor. Och just nu ska jag tänka på att när semester är slut kommer jag att säga "tänk när man var precis i början av semestern, den där första fredagskvällen när man bara känner att: nu". Och just nu är det så nära det nuet. Bara några skälvande timmar… Alla förväntningar och förhoppningar kvar. Alla lata dagar. Alla äventyr. Allt som man tror man ska få gjort om det skulle regna (till exempel städa källaren). Allt det där har jag framför mig just nu. Hurra!

Idag är det sex månader sedan tsunamin. Fortfarande saknas 52 svenska barn. Livet har gått tillbaka till det normala. För mig som inte drabbades personligen av katastrofen. Men många familjer kan inte säga så. Det finns otaliga barn som saknar sina föräldrar, föräldrar som saknar sina barn och hela familjer som har utplånats. För dem blir aldrig vardagen densamma igen. Jag tänker på er idag.

Oj oj oj upptäckte att Thebe vill att jag ska svara på några frågor. Då får jag väl göra det! (Jag älskar såna här roliga bloggövningar!)

1. Hur många böcker äger du?
Oj, massor. Kan inte räkna. En del står i kassar i källaren för de får inte plats i någon bokhylla…

2. Senast köpta bok
Lagotto Romagnolo - Italiens krullpälsade tryffelsökare - De fem första åren i Sverige av Renée Willes

3. Senast lästa bok
Lagotto Romagnolo - Italiens krullpälsade tryffelsökare - De fem första åren i Sverige av Renée Willes…

4. Fem böcker som betyder mycket för mig (som jag läst minst tre gånger)
Utvandrarserien (det är väl fyra böcker redan där…), Andras världar av William Trevor, Some lie and some die av Ruth Rendell.
Hm. Lustigt, men de här böckerna som satt spår är alla sådana som jag läste för många (många!) år sedan. Undrar vad det beror på? Läser jag inga böcker nu? Eller har jag inte tid att ta intryck av dem utan susar bara vidare till nästa blomma? Där fick jag mig en tankeställare!

5. Fem personer som jag skulle vilja svarade på dessa frågor också…
Annica, Johnny, Fredrik, Anna och Mats.

Puh!

Ibland blir jag så trött på mig själv! Att jag alltid ska ha så höga krav på mig själv. Den här veckan har det varit flera grejer, kundmöten, föredragningar, ett seminarium… där jag hela tiden har känt att jag inte varit nöjd med mina förberedelser. Jag har tänkt att det nog ska gå åt skogen, men det visar sig ju att det har gått alldeles utmärkt att vara otillräckligt förberedd och använda sig av rutin, improvisation och fantasi. Även om man inte får MVG så blir det VG eller G och det kan vara ok.

Jag vet inte om det är en tjejgrej det där med att man alltid ska vara förberedd till tänderna? Det bor en "duktig flicka" i många av oss, tror jag. Ibland får man ge henne lite semester för att upptäcka att det kan gå bra ändå!

Att köpa hund påminner ganska mycket om att köpa bil. Det låter ju hemskt att säga så när det handlar om en levande varelse, men visst finns det paralleller!

Vovve: Golden retriver, skotsk terrier, Lagotto, Dvärgspets …
Bil: Saab, Volvo, BMW, Alfa Romeo

Vovve: Vallhund, jakthund, familjehund, fågelhund …
Bil: Kombi, sportbil, sedan, suv …

Vovve: brun, vit, tan, brindle, skimmel …
Bil: Röd, vit, blå metallic, svart

Vovve: knähund, mellanstor, STOR
Bil: mini, halvkombi, minibuss

Vovve: lugn, busig, vilde
Bil: traktor, lagom, supersnabb

Sedan när man kommit fram till ungefär vad man vill ha för sort, färg, storlek och så vidare så ska man också leta upp en. Och det är banne mig inte lätt vare sig när det gäller bil eller vovve. För just det som man vill ha finns inte inne för tillfället, men kommer kanske in till hösten. (Bilen är såld och valpen är redan tingad av någon annan.) Suck! Ska det aldrig bli vår tur, tänker man. Men så plötsligt öppnar sig en ny dörr … Kanske nu …? Den här gången …?

Familjen har fattat beslutet. Nu är det oåterkallerligt: Vi ska bli med vovve! Nu har vi snart uppnått de tre stora Vna: Villa, Volvo & Vovve. Och det känns faktiskt helt rätt! Imorgon ska vi åka direkt från brorsdotterns konfirmation tjugo mil i nordvästlig riktning och besöka en kennel. Jag läser hunduppfostringsböcker så ögona blöder. Oj, vilket ansvar! Och så mycket som kan gå fel! Men ändå så mysigt …

För femton år sedan, innan vi blev föräldrar, hade maken och jag två små ettriga terriers. Under småbarnsåren har det varit så mycket annat som tagit tid och uppmärksamhet. Men nu, när barnen kan vara delaktiga på ett helt annat sätt, så är det dags igen. Kanske blir det mer VVV istället för WWW framöver …

I helgen har jag varit i storstaden Göteborg och det fick mig lite att fundera över skillnaderna med att bo där och här. I storstan och i inte-så-storstan alltså.

Man kan nog nästan bo i en storstad utan att bo i en storstad (!). En släkting bor till exempel på Ekerö och skulle nog säga att hon bor i Stockholm. Men hon bor på Ekerö, jobbar en kilometer hemifrån, och åker till Icabutiken efter jobbet och sedan hem igen. Inte ofta blir det av att åka in till centrum precis, och säkert har hon inget behov av det. Så då bor hon ju liksom i en mindre stad fastän hon bor i en storstad.

Visst är det härligt med storstäder! Där finns hur mycket affärer som helst som dessutom är öppna på söndagar! De har också ett stort kulturutbud (brukar man alltid säga, men hur många utnyttjar det egentligen?) och nog drömmer jag ibland om att bo i London eller New York. Men sedan tänker jag på att det idag tar mig fem-tio minuter att cykla till jobbet, att när ungarna ska skjutsas hit-och-dit på sina aktiviteter mer eller mindre varje dag tar det ungefär lika lång tid och att shopping kanske inte är det viktigaste vardagsnöjet precis. Då känner jag att det nog inte är så dumt att bo i en medelstor stad i Småland i alla fall. Med utflyktsmöjligheter till storstan då förstås!

Min dotters kompis pappa (!) har tagit tjänstledigt från jobbet för att skriva en bok. Inte bara det - han ska skriva två böcker! Så självklart liksom. Jag blir så imponerad av människor som verkligen tar sina drömmar på allvar!

Jag undrar vad det är som triggar folk att göra en stor förändring i sitt liv? En kille jag känner till sålde allt han hade och köpte en segelbåt. Det var hans dröm att tillsammans med en kompis segla jorden runt. Han kunde inte ens segla från början, utan började med att lära sig det. Gick på kurser, bytte upp sig i båtstorlek efter hand. Det tog flera år. Men till slut satt han där med sin kompis och sin stora segelbåt i hamnen. Och ett par dagar innan han skulle segla iväg träffade jag honom. Nu har det snart gått tre år och i juni räknar de med att vara tillbaka i Sverige. Han sålde allt, hus, bil, allt och stack ut på en tre års jordenruntsegling! Snacka om att jobba målmedvetet!

Själv sitter man på något vis fast i vardagsträsket. Inte för att jag klagar, jag gillar mitt vardagsträsk skarpt, men man har ju ändå tankar och funderingar om olika saker man skulle vilja göra i sitt liv. Det har väl alla?

Idag har jag klippt håret. Helt ny frisyr faktiskt. Ingen liten mesig toppklippning, näe ny lugg och säkert har jag plockat tjugo cm på längden också och klippt upp det! Det är till och med så att teckningen högst upp här på bloggen inte riktigt stämmer längre. Men nu har den ju liksom blivit mitt signum så den får nog vara kvar.

Det är svårt att tro, men jag har faktiskt inte klippt mig sedan den 20 november 2003! Det är nästan ett och ett halvt år sedan. Men nu kände jag att det var dags för en ordentlig renovering. Det här var första steget, men om jag får som jag vill är det mer som ska förändras framöver.

Jag gillar förändringar. Det får inte blir för mycket slentrian i livet. Jag vill ha förändringar hos mig själv och på jobbet. Utmaningar kan man kanske också kalla det. Nu känner jag att jag har kommit till en sådan där punkt att jag vill ändra på massor! Klippa håret, nytt system på jobbet (Get things Done-boken är min nya bibel. Ett arbetsorganisationssystem som faktiskt funkar!). Och lite annat ska ändras på också. Tyvärr sker inte alltid förändringarna i den takt som jag vill. Jag är bra på att planera dem, men ibland sämre på själva genomförandet. (Till exempel har jag planerat i ungefär tre år att vi ska städa i källaren!). Om det är för tråkigt är det risk att det går bort.

Undrar vad folk ska säga när de får se mig imorgon … hehehe. Nåde den som säger nåt elakt! Grrrrrr…

Uppdaterat: På begäran … en bild på mig i min nya frisyr!

Har just varit ute på min promenadrunda. Jag går runt en sjö en runda som är knappt fem kilometer och det är många med mig som tycker det är en lagom runda. Särskilt nu när det är vår och solen skiner (på vintermorgnar klockan sex är man rätt så ensam …). Nu tänker jag ge mig på att kategorisera lite människorna som jag möter på mina promenader:

• Ensamjoggaren. Stretar på i spåret.
  
• Parjoggarna. En kille och en tjej. Gärna i likadana tröjor eller träningsoveraller.
• Motionsgångaren. Går raskt (för att få motion) och i sina egna tankar. Oftast en tjej. Jag hamnar nästan alltid själv i denna kategori.
  
• Viktminskningspromenören! Oftast en man med övervikt som kommit på att promenader är ett bra sätt att börja ett nytt liv.
• Dubbelparet. Finns från ungdomar och upp till 70+. Två par som är ute och går och hur man än gör så blir det till slut så att männen går för sig och kvinnorna för sig med ett lagom mellanrum emellan. Jag är själv emellanåt en del av dubbelparet och kämpar som ett djur för att åstakomma andra konstellationer. Dömt att misslyckas.
• Väninnorna. Har vissa likheter med motionsgångaren, men tappar lätt i tempo eftersom de har så mycket att prata om. En sån är jag också då och då …
• Paret. Jag har tidigare skrivit om min teori att killar inte gärna går med ut på promenad. Men de är ganska frekventa ändå. Men nästan alltid tillsammans med sin respektive (som kanske, i alla fall ibland, har övertalat dem och mutat med en tur till brevlådan?).
  
• Släkten är värst. Barn och respektive på besök och nu har vi ätit mat hela helgen så nu måste vi göra någonting. Varför inte ut och gå så vi får röra på oss?
• Hundrastaren. Undan ur vägen för här kommer jag med världens viktigaste hund!

Vilken typ tillhör du? Har jag missat någon?

Uppdaterat:

• Stavgångaren. De här finns det tre underkategorier av: De som vet hur man gör. Och de som inte vet och bara viftar omkring med stavarna lite och tror att det ger ökad effekt. Tredje kategorin är de som bara har stavarna för att hålla balansen …
  

Det har varit lite tyst på bloggen några dagar. Jag har legat i influensadimman, men är nu på benen igen. Och solen skiner!

Idag är det min förstföddas födelsedag. Den 26 mars 1990 föddes R. Den 14 oktober samma år tog hennes korta liv slut. Att förlora ett barn går inte att jämföra med något annat man kan vara med om i livet tror jag. Det är så fel, det är ju föräldrarna som ska dö först om det ska gå i någon slags ordning. Men det är inte alltid så. Jag bär det med mig hela livet, och det har också kommit något positivt ur alltihop, även om det kanske är svårt att förstå för en utomstående. Jag fick vara med om dig. Och det gav mig möjlighet till att ge mer uppskattning och glädje i vardagen. I alla fall inbillar jag mig det.

Idag ska jag gå och lägga blommor på mitt barns grav.

Tänk på Hjärtebarnsfonden.

Jag har nästan trettio år kvar till jag går i pension. En hel evighet kan tyckas. Men ändå blir jag lite orolig när jag får mitt orangea kuvert från PPM. Fonderna har gått ner. Igen. Uj uj uj om det ska fortsätta så här år efter år kan man ju fundera över om det finns några pengar över när jag ska sitta och mata duvorna. Nej, det här måste jag ta tag i, tänkte jag!

Jag engagerade mig inte så mycket i det där från början. Han jag bor med ritade dit vad vi skulle ha för fonder. Och sedan dess har jag inte ändrat en endaste liten andel av pensionsfonderna. Det är ju jättedåligt! Jag måste engagera mig själv i det här, har jag kommit på. Någon jag känner (min svägerska kan det ha varit) berättade för mig att hon hade bestämt sig för att "Jäklars också, det bara ska gå med plus". Och sedan hade hon följt noga hur fonderna gick. "Ibland placerar jag om mina fonder flera gånger i veckan." Oj, där ligger man i lä …

Men nu ska det bli andra bullar! Jag har redan plockat bort de tre fonder som gått sämst och bytt ut dem mot några andra som förhoppningsvis ska gå bättre. Fast man kan aldrig veta. De där fonderna som vi skrev i från början var ju också potentiella guldkalvsfonder. Men kanske är nyckeln att hålla lite koll på det. Att inte låta det gå ett år mellan varje gång man tänker på det (typ när kuvertet kommer i brevlådan).

Jag har också registrerat mig på minpension.se. Där kan man få information om de där konstiga pensionsinbetalningarna som ens arbetsgivare gör som många med mig inte riktigt heller har koll på. Nu minsann ska jag se till att det finns pengar till fågelmaten den dag det behövs!

När man har två döttrar blir man medveten om den utseendefixerigen och de krav som finns särsklit på tjejerna. Och kraven från media och omvärlden på hur vi tjejer ska se ut. Projektet Flicka jobbar med att uppmärksamma oss på det här. De reser också runt i Sverige och har informationsträffar både för tjejer och killar där man pratar om att tänka mer mediekritiskt. Himla bra, tycker jag. Projektledare för Flicka är Sara Damber som också grundade Friends som jobbar mot mobbing (och som jag skrivit om tidigare).

Flicka har också gjort gjort en sajt där man kan se hur mode- och reklambilder retuscheras och ändras. Läppar blir fylligare, tänder blir vitare, bröst blir större, hår blir fluffigare, midjor blir smalare … Det är inte lätt att leva upp till de där idealen när inte ens fotomodellerna gör det … På sajten finns också två reklamfilmer som ställer frågan hur tjejer framställs i musikvideor och realitysåpor. Och varför man gör en plastik-guide i tidningen Vecko Revyn som läses av femtonåriga tjejer. Jo, man kan verkligen undra …

Näe, jag är så trött på snön nu! Fast idag har det varit underbart väder. Nästan så att man fick lust att åka skidor. Tänk att det finns en hel tidning om att Åka skidor. Vem läser den på sommaren?

Jag undrar om det är för att det inte blev någon fjäll/alpresa i år som gör att jag vill att det ska bli vår fortast möjligt?

Idag har jag haft en bra dag! Inget märkvärdigt, men många bra saker har gått min väg och jag känner mig nöjd med onsdagen den 16 februari:

1. Började dagen med en frukostträff som gav flera bra konkreta kontakter.
   
2. Barn 1 som var hemma och mådde illa igår var frisk(t) idag!
   
3. Fortsatte dagen med ett flera timmar långt möte (låter tråkigt, men det var det inte) som innehöll en jättebra diskussion med många åsikter där vi till slut faktiskt kom fram till något gemensamt. Jag älskar att stöta och blöta saker, men känna att diskussionen faktiskt leder någonstans och 1+1 blir 3!
4. Sa hej då till min arbetskamrat som åkte på välbehövlig semester!
   
5. Fick ett nytt uppdrag som kan vara början på något bra!
6. Skjutsade barn 2 till och från en aktivitet (Hur kul är det kanske du säger, men det är mysigt att sitta en stund i bilen och småprata faktiskt!)
7. Upptäckte att jag var nominerad på InternetWorlds bästablogg-omröstning.
8. Avslutade arbetsdagen med fackmöte som gav en del matnyttig info plus en gratis penna som jag gillade! (Är penngalen)
9. Fick två roliga mejl som gjorde mig glad.
10. Åt thaimat som är en höjdare.
11. Hämtade barn 1 och kompis på en aktivitet. Körde hem i snö och mörker (ja, ja det var bara två kilometer!)
    
12. Chattade med A. som jag fick kontakt med på nätet 1996 och som jag älskar att tjabba med. < – (Hi A. If you read this - this one is about you!)
    
13. Skruvarna som saknades till IKEA-skåpet hade kommit med posten.
14. Kom ihåg att ta in cykeln så låset inte har frusit imorgon.
    
15. Surfade runt på en massa trevliga bloggar, men satt inte uppe till halvfyra (eller?)

Ja, så kan en bra dag vara i den lilla världen …

Med ett nytt år framför mig upptäcker jag plötsligt att två månader redan har gått.
Och jag som skulle börja på ny kula.
Och jag som skulle pröva nya vägar.
Och jag som skulle förnya mitt liv och göra allt på ett nytt sätt.
Och då är det redan försent.

Magiska januari försvann.
Februari kommer näst.
Tolv blanka blad hade jag.
Två av dem är redan avrivna och ligger och tittar på mig från papperskorgens hörn.
De övriga tio är fullklottrade med mummel.
Jag hör att de ropar efter min tid, men jag vill inte svara.
- KÄFTEN!

Kommentar: Ovanstående skrev jag i februari förra året. Nu är ju faktiskt inte februari riktigt slut ännu, så det finns hopp för 2005 …

Uppdaterat: Hm. Ännu ett tecken på att tiden rinner iväg: Det var ju två år sedan jag skrev det. Mitt första alster på kursen i kreativt skrivande …

Har haft en kväll med tjejerna på jobbet. Vi är olika åldrar, jobbar med (i alla fall delvis) olika saker, har olika bakgrund, familjesituation, utbildning, fritidsintressen, storlek … och ändå har vi så kul och har så mycket att prata om! Trots att vi bara hade folköl … Undrar just om killgäng det lika roligt när de träffas utan oss damer …

Igår kväll fick jag faktiskt med min man på kvällspromenaden! (Kors i taket!) Att gå ut och gå verkar vara en tjejgrej. Nu har vi haft övernattningsgäster tre helger i rad - och nästan alltid är det vi tjejer som håller på och ska försöka övertala killarna att följa med ut. (Visst kan vi gå själva. Men grejen med att ha helggäster är ju liksom att man gör något tillsammans!). Samma sak utspelar sig hemma hos oss allt som oftast.

Jag: Ska vi gå ut en runda sedan?
Han (gör grimaser): Njaaaaeeeeeee
Jag: Varför inte?
Han: Det är så jobbigt!
Jag: Vadå jobbigt?
Han: Vi kan väl ta det en annan dag?

Vad är det som gör att det är meningsfullt att springa fem kilometer (eller varför inte tio eller femton), men att gå (i rask takt alltså vi pratar inga mesiga släpsteg här!) samma sträcka verkar för många killar helt oöverstigligt!

Kanske generaliserar jag lite för mycket nu. För häromdagen var jag faktiskt ute och gick en lång runda på lunchen med en arbetskamrat (man!), men jag har ändå en känsla av att det tillhör undantagen. Eller har jag fel? Är det bara min man och den manliga delen av min släkt (och en del vänner ..) som vill slippa lufsa runt med mig? Från och med nu tror jag att jag ska lägga ner det där att fråga över huvud taget. Varför ska man krusa?

För det är faktiskt rätt skönt att gå själv i mörkret också, med IPoden på högsta volym med favoritmusik på. Eller varför inte med en tjejkompis …

Av en händelse såg jag delar av ett TV-program i helgen som handlade om handpåläggning och hur man "botade" sjuka med förbön (Det måste vara det här). Jag har lite svårt att förstå det där. Och att tro på det. Men det som var intressant var att de intervjuade en forskare som studerade hjärnaktivitet. Han sa att samma delar av hjärnan aktiveras när man läser en bok som när man ber. Man mår ju rätt gott när man läser en bok. Och jag antar att de som ber till Gud regelbundet mår rätt bra av det också. I TV-tablån står det:

Stämmer det verkligen? Eftersom jag är en sådan som letar efter förklaringar funderar jag över vad det kan bero på i så fall. Kanske finns det en helt naturlig förklaring. Som till exempel att om man överlämnar sitt liv till en högre makt, kanske man inte oroar sig så mycket. Och eftersom oro inte är så bra för hälsan kanske det kan påverka tillfrisknandet? Jag vet inte, men det låter för enkelt att det skulle vara någon gud som ser till att vissa människor blir friskare fortare och lever längre.

För att återgå till bokläsningen har jag nu haft DaVinci-koden på mitt nattduksbord i flera veckor, men jag kommer liksom inte igång med den. Eftersom jag har förstått att den innehåller en hel del religion kanske jag kan slå två flugor i en smäll om jag läser den och må dubbelt så bra? Ikväll tror jag därför att jag ska lämna nätet åt sitt öde och istället slå mig ner i läsfåtöljen och ägna mig åt aktivera andra delar av hjärnan …

Hela helgen har rummet där datorn står varit ockuperat av övernattande gäster. "Ockuperat" låter så negativt, för jag tycker verkligen att det är kul att ha besök i flera dagar, att liksom få rå om dem ordentligt! Fast att gästrum och hemmakontor är samma rum gör det också svårt att komma åt bloggen under tiden! Det är väl enda nackdelen då … Och att man äter och fikar så förskräckligt mycket!

Avslutade söndagskvällen med en höjdare: filmen Shirley Valentine. Shirley är den missförstådda förgiventagna hemmafrun som funderar kring sitt liv och hur det blev. Till slut tar hon chansen att rymma fältet när hennes kompis erbjuder henne att följa med på en resa till Grekland. Det ska bara vara en resa på två veckor - "Back in two weeks" skriver hon på skafferiet. Men när två veckor har gått får hennes man bara hem en resväska … Det är inte utan än att filmen får en att fundera lite. Det har varit så mycket på senaste tiden - först tsunamin, sedan stormen här i Småland och förra veckan blev en vän hastigt inlagd på sjukhus med bröstsmärtor för att nämna några saker som påverkat mig.

"Jag tillät mig själv att leva ett litet liv" säger Shirley Valentine. Hon har tillåtit livet att bli slentrian, att rinna iväg. Rätt vad det var har åren gått och hon sitter fast i en vardag hon inte vill ha och som hon inte kan ändra. Eller?

Visst är det lätt att fastna i vardagsklistret, att inte uppskatta det man har. Och inte fundera på om det är något man vill ändra på. För visst kan man ändra saker och stämningar i sitt liv! Det behöver inte vara så dramatiskt som för Shirley Valentine. Men nog är det intressant vad som motiverar oss till förändring? Det är olika långa startsträckor … ibland snubblar man på upploppet. Och ibland hör man inte ens startskottet förrän det är försent.

Mitt ämne för bloggstafetten är alltså "Barnens rätt i samhället". Oj, vilken utmaning! Om vi ska börja lite ordentligt, kanske …

På Barnombudsmannens sajt kan man läsa om barnkonventionen. Det här är de fyra så kallade huvudprinciperna:

• Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat* den.
  
• Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet "barnets bästa" är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.
  
• Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.
  
• Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

Det diskuteras ju till och från om Sverige verkligen kan leva upp till barnkonventionen, till exempel i samband med flyktingbarn som mår dåligt, men ändå blir hemskickade. Eller när skolorna sparar så det gör ont! Men svenska barn har det nog generellt ändå ganska bra. Men inte alla barn så klart! Många barn i Sverige far illa, misshandlas, utnyttjas …

Jag mår så illa när jag ser barn som far illa! Det har ju verkligen blivit tydligt nu i och med tsunamin som lämnade många barn föräldralösa, både svenska barn och indonesiska, thailändska, indiska, sri lankesiska … Jag tycker också att pressen emellanåt har varit vidrig mot barnen. Jag minns speciellt ett TV-inslag från ett sjukhus i Thailand där de behandlade en skandinavisk flicka som var helt förkrossad och skadad i ansiktet. Hon hade inte valt att visas upp över hela Sverige. Någonstans satt kanske en kompis, eller en mormor eller morfar och såg sin vän eller sitt barnbarn. Jag glömmer det inte heller! Men det var hänsynslöst av media. Barnombudsmannen har också reagerat på hur medierna hanterat barnen i katastrofen i en debattartikel i DN:


Jag kan inte annat än hålla med. Men barn säljer lösnummer …

Det blir lätt floskler och stora ord när man ska skriva om barn och barns rätt. Därför har jag valt att fråga ett par barn i min närhet om vad de tycker. Det blev så här:

Jag: Vad är viktigast för barn? Vad har de för rätt i samhället?
Barnet K: Att vara glada. Och må bra!
Barnet S: Att ingen är dum!
K: Föräldrarna får inte slå barnet. Och de har rätt till skola och lärdom.
S: Jag har läst att alla barn har rätt till ett namn.
K: Och kärlek. Barn har rätt att tycka vad de vill. Jag tycker till exempel att jag ska få en hund!
Jag: Ska barn få bestämma?
S: Inom rimliga gränser.
Jag: Nu lät du som en vuxen!
S: Mmmmmm
Jag: Vad är rimliga gränser?
S: Typ, alltså. De ska inte få bestämma allt men lite.
Jag: Ge nåt exempel!
S: På vadå?
Jag: På det som de får bestämma och nåt de inte får bestämma?
S: De får absolut bestämma vad de ska ha på sig för kläder. De ska inte få bestämma till exempel ifall de ska få en hund. Eller om man ska få högre veckopeng. Då måste de göra nåt för det.
Jag: Mer då?
S: Äh, stör mig inte! jag orkar inte svara på de där dumma frågorna! BARN HAR RÄTT ATT INTE BLI STÖRDA NÄR DE TITTAR PÅ TV!!!

Där gav jag upp!

* Att ett land har ratificerat en konvention innebär att det har bundit sig folkrättsligt till att förverkliga den. Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, som ett av de första länderna.

Länkar:

• BRIS - Barnens rätt i samhället
• Barnombudsmannen
• Friends - mot mobbing
• Rädda Barnen

Övriga inlägg i bloggstafetten.

Vill du förändra världen? Eller bara ändra nåt i ditt liv för din egen skull? Sajten 43things.com kan hjälpa dig en bit på väg. Där kan du registrera dina mål och se andra människor som strävar mot samma sak. Sedan kan du följa vägen mot målen:

Eftersom jag tidigare skrivit att jag skulle vilja bli bättre på att sluta skjuta upp vissa saker skriver jag in "stop procrastinating" som ett av mina mål. Då får jag upp 299 personer till som vill göra samma som jag!

En svensk hittar jag bland de första på listan med samma mål som jag - en bloggare: Peter Lindberg, Tesugen. Oj oj oj, Peter har varit aktiv! Han har redan bockat av arton saker som han har gjort. Vi får veta att det var inte värt besväret att odla skägg (tänker jag inte göra heller!) men att förstå sig på kvinnor däremot var väl värt insatsen. Just nu jobbar Peter på att bli bättre på att svara på e-post (han skriver att han har 203 olästa mejl så det är nog ingen dum idé!).

Om man inte har några egna mål kan man få idéer från andra på sajten. Vad sägs om:

• bestämma vad jag ska göra resten av livet
• köpa fler CD-skivor
• ta fler bilder
• ta ner julgranen innan februari
  
• vara utan tv i en månad
• gå upp när väckarklockan ringer
• blogga oftare
  

eller varför inte:

• sluta blogga …

Min egen lista ser ut så här just nu.

Snappade upp sajttipset på gunnar.net.

Han jag bor med har fått ett handskrivet kort från vår bank. "Välkommen på en ekonomisk genomgång", står det. Det är alltså ingen dataregisterutskrift utan ett handskrivet kort från en anställd i banken med en tid inbokad för hans ekonomiska genomgång.

Hur tänker A på Banken egentligen? Den här personen har alltså bjudit in min käre make för en ekonomisk genomgång, men inte mig. Det kan väl inte vara så svårt att se i deras datasystem att vi är två vuxna som har gemensamma konton (och huslån!) i deras bank? Hon har ju satt sig ner och skrivit det där förbaskade kortet för hand. Hon är dessutom tjej/kvinna. Det gör mig ännu mer upprörd. Hallå hallå Banken - välkommen till tjugohundratalet - här delar kvinnor och män på ansvar för ekonomi och hushåll!!!

Nyligen fick min man dessutom ett brev från Rädda Barnen med tack för tsunami-gåvan. De pengarna hade jag satt in (eftersom jag sköter räkningarna) från vårt gemensamma konto (som säkert "officiellt" står i hans namn). Grrrrrrr ….

Men man får glädjas åt det lilla. Telefonen står i alla fall i mitt namn. Ett tag fick vi till och med betala reklamskatt för att maken skulle få vara med i telefonkatalogen …

Imorgon har jag en inlämningsuppgift (stor!) i min kurs i Kreativt Skrivande. Tror ni jag sitter och jobbar med den? Näe, inte ett spår! Men i ett par veckors tid (inklusive julledigheten) har jag gått omkring och sagt både till mig själv och till de jag bor i hop med att jag "måste ta tag i det". Nu sitter jag här - håhåjaja. Och ändå är det nåt jag tycker är kul när jag väl tar tag i det.

Engelskan har ett bra ord för det - procrastinate. Det känns liksom att det är lite ångest i det ordet … Varför blir det så här?

En av de vettigaste organisationer jag vet är Friends som jobbar mot mobbing i skolan. Hela idén med att involvera skolelever i arbetet är så rätt. Det blir ju lätt att det är vi vuxna som ska "fixa till det". Friends har en annan filosofi. Sara Damber startade Friends 1997. Hon hade själv blivit mobbad, men en dag ställde sig en kille i hennes klass på hennes sida mot mobbarna och så småningom upphörde trakasserierna.

Igår såg jag på dr Phil på TV. Man kan inte låta bli att fascineras av denna ultraamerikanska företeelse. Han har tidigare låtit sin son göra inslag om hur man hanterar tonåringar och nu har hans fru blivit reporter! Igår intervjuade hon Cher om hennes föräldraroll. Mitt i intervjun fick man också höra hur dr Phil intervjua sin fru om hur god vän hon var med Cher.

Jag satt där framför TVn och blev lite sur på dr Phil. Varför ska han hålla på och blanda in hela sin familj? Fast på sätt och vis kanske det är bättre att frun får vara med och jobba lite i familjeföretaget än att hon, som tidigare, bara sitter i publiken och får gå med sin man ut när programmet är slut.

Man kan tycka vad man vill om Phillip McGraw, men igår sa han en intressant sak: Om man frågar folk vad de prioriterar högst så svarar de alltid familjen, men när man sedan tittar på vad de gör så visar det sig i de allra flesta fall att de inte prioriterar familjen i sina handlingar. Kan det stämma? Jo, ibland är det nog så. Men vad innebär det att prioritera familjen då? Innebär det att en förälder ska vara hemma hela tiden och baka bullar? Det passar ju inte alla. Ska man inte få bli förälder då? Jag tror att man kan prioritera sin familj på olika sätt. Naturligtvis måste barnen få tid, men det handlar ju också om vad man gör på den där tiden. Jag vet att våra barn uppskattar de resor vi har gjort tillsammans till exempel. Jag kan ju inte utplåna mig själv. Jag gillar att jobba och skulle vara en urusel hemmafru! Men jag kan ju försöka anpassa jobbet till familjen så gott det går.

Jag är inte heller alltid säker på att mina barn vill ha tid med mig nu för tiden. Ofta verkar de mer intresserade av att vara med sina kompisar … Men det handlar väl om att finnas till hands och lyssna när de väl behöver mig. (Och naturligtvis har det ju att göra med hur gamla barnen är!).

Det är också viktigt att båda föräldrarna är delaktiga (om man nu är två!) och redan från början när barnen är små. Vi har delat på föräldraledigheten, och det tror jag påverkar hela familjen under uppväxten. Ofta ser man kanske bara till de ekonomiska aspekterna och det blir mamman som stannar hemma större delen av ledigheten. Jag skulle vilja uppmana dagens nyblivna föräldrar att tänka lite längre. Och dela. Det går oftare än man tror. Min man är egen företagare och skulle lätt kunna ha sagt att han inte kunde vara borta. Men han valde att vara pappaledig. Det tror jag inte han har ångrat. Och inte jag heller …

Förra året pratades det mycket om curlingföräldrar - att vi engagerar oss för mycket i våra barn. Vi skjutsar hit och dit och brer mackor och köper leksaker. Det är många som känner igen sig i den bilden. Jag bland annat. I alla fall ibland. Med jag vet folk som är värre …

Det här med att vara förälder delar jag in i olika stadier som ställer olika krav på oss som vill göra vårt bästa i föräldrarollen. Själv har jag sedan i höstas gått in i tonårsföräldrarollen. Jaha, då får man lära sig nåt nytt - spännande! Och mer lär det bli de kommande åren …

Detta är mitt i-landsproblem (som de skulle sagt på Hipp Hipp):
Varför kryllar telefonsladden alltid ihop sig så att man måste snurra ut den? Någonstans har jag hört att det har att göra med att man lyfter luren med ena handen och lägger tillbaka den med den andra. Fast det låter konstigt. Jag tycker att jag oftas håller luren med samma hand. Ändå så måste jag efter ett par veckor snurra upp telefonsladden otaliga varv. Konstigt.

Ja, det var väl det viktiga jag hade att säga …

I går var det "clean off your desk day" enligt Expressen. Den inträffar tydligen andra måndagen på året har en amerikan (var annars?) kommit på. Att sortera sina papper är inte lätt. Det finns olika sätt att göra det på, till exempel:

• Viktigt/oviktigt?
• Att göra måndag - fredag
• Privat & jobb
• Måste - borde - om jag får tid - kanske …
• AKUT!

Christin White del Rosso är professionell "organiserare" i USA. Hon ger lite tips på Carolina NewsWire:

• Create an action box with appropriate file categories such as “To Call,” “To Do,” “To File,” “To Pay,” and “To Read.” Place a trash or recycle bin and a shredder next to your desk. Call it your “To Discard” file.
• Do an immediate quick sort of papers by placing each one in the appropriate file.
• Have your personal organizer or calendar nearby as you are going through the papers so that you can record important dates immediately.

Faktiskt har jag själv infört ett system som funkar rätt så bra (har i alla fall gjort ett par veckor nu). Jag har:

• hängmappar sorterat efter olika projekt & kunder
• en almanacka (ja, egentligen två för jag har en på datorn också!)
• en skrivbok för jobbet (s k vaxduksbok)
  
• en skrivbok (likadan) för mitt privata jox

Så istället för att ha en miljon lappar och flera block som jag skriver olika kom-ihåg-grejer på så har jag faktiskt lyckats samla ihop det på ett sätt som passar mig. Jag har också lite tecken i marginalerna för grejer jag ska göra och ringa och så.

Nu låter det ju som om jag är världens mest organiserade typ, men det kan de som känner mig intyga att det är inte riktigt sant. Om några veckor faller säkert mitt fina system samman som ett korthus, men då får jag väl försöka skapa min egen "clean off your desk day" …

Så här när det mest liknar höstrusk ute är det inte helt fel att sitta inomhus och planera för sommarens fester. (Visst låter jag välorganiserad som redan nu planerar mitt sociala sommarliv?). Tillsammans med fem andra personer har jag fått hedersuppdraget att arrangera områdets cykelfest i år, och det är ett arrangemang som kräver förberedelser …

Om allt går i låst ska minst 120 personer cykla runt här i augusti och äta förrätt, middag och efterrätt på tre olika ställen tillsammans med olika personer! Det kräver logistik! Man lagar alltså en av rätterna hemma hos sig och cyklar till två olika hus för att äta de andra rätterna med människor man inte (alltid) känner. Efteråt samlas allihopa till gemensam fest med liveband.

Men tänk om det blir fel när vi fördelar jobbet och Kalle & Eva får trettiotvå personer till förrätten? Eller om Lars & Stina sitter där med kalla biffar och inte en enda gäst dyker upp … Hjälp!

I alla fall så kommer nog alla att ha cyklar som den här bredvid - säker cykel enligt Vägverket och NTF. Själv har jag inte haft lyse på min cykel sedan 1800-talet och håller alltid andan när jag cyklar förbi polishuset.

Annat cykelrelaterat jag funderar på är om alla fjortonåringar kommer att ta på sig cykelhjälm nu när det är lag på det?

Har just sett "Extreme Home Makeover" på TV3. Det är ett helt vidrigt amerikanskt program, men ändå oerhört fascinerande. Speciellt som jag själv bor med min familj i ett gammalt hus som behöver göras vid både här och där … I Extreme Home Makeover åker ett team hem till en behövande familj (gärna med både fattiga och sjuka familjemedlemmar), skickar iväg dem på en veckas semester, och totalrenoverar hela deras hus. Och då menar jag totalrenoverar. Eller snarare river de mer eller mindre ner hela det gamla huset (som ofta är halvruffigt) och bygger upp ett nytt i värsta lyxstil med allt som man bara kan drömma om (i alla fall om man är amerikan!). Inklusive pickup truck och jacuzzi. När man själv har två år till beslut innan man kan måla hallen, är det häftigt att se hur de på en vecka kan åstadkomma en så stor förändring. Familjemedlemmarna skriker "Oh, my God!" hela tiden när de får sitt nygamla hus presenterat för sig. Jag vet inte om de är överlyckliga eller förfärade … Jag undrar hur huset ser ut om två eller tre år? Är det lika fantastiskt då? Och hur blir det med grannsämjan när ett hus i ett halvsjaskigt område plötsligt blir värsta lyxvillan? Jag skulle tycka att det vore väldigt konstigt om jag reste bort och någon kom och förvandlade hela mitt hem till något, utan att jag fick vara med och bestämma hur det skulle se ut. Men det kanske jag säger bara för att jag är avundsjuk …