Christer Sjögren sörjer sin älskade katt Sigge som har gått bort. Jag har full respekt för det, men hallå, är det verkligen läge för en nyhet i Expressen?

Christer Sjögren säger:


Christers fru:


Jag undrar hur diskussionen har gått på redaktionen när man beslutade sig för att skriva den här artikeln. Någonstans får väl ändå gränsen gå?


Skönt för Sigge och hans familj, men vill vi veta?

Idag är det sex månader sedan tsunamin. Fortfarande saknas 52 svenska barn. Livet har gått tillbaka till det normala. För mig som inte drabbades personligen av katastrofen. Men många familjer kan inte säga så. Det finns otaliga barn som saknar sina föräldrar, föräldrar som saknar sina barn och hela familjer som har utplånats. För dem blir aldrig vardagen densamma igen. Jag tänker på er idag.

Ibland undrar man hur långt det har gått med alla dokusåpakändisar och dumheter om dem. Nu har Olivier de Paris (från Big Brother) gått ut med att Olinda (från Paradise Hotel) har gjort injektioner i läpparna för att göra dem större. Vem bryr sig? Ja, jag läste ju faktiskt artikeln med ett fniss, men hallå! Hur orkar de hålla på …? De har väl redan fått sina "five minutes of fame"? Tänk på mig som har mina kvar! För en intervju i lokalradion räknas väl inte?

Tsunami, ytterligare ett ord i vår vokabulär som vi hade klarat oss bra utan. Precis som vi lärde bogvisir efter Estonia-katastrofen vet nu alla vad jättevågen tsunami är.

Jag följer nyheterna på TV, ser samma inslag om och om igen. Många svenska bloggar tar också upp katastrofen kan man se i listan på Jerrys ord.

Vad jag vet (ännu!) finns ingen jag känner närmare som befinner sig i området, men det är ju ändå lätt att identifiera sig med de ögonvittnen man hör berätta. Vem har inte varit med sin familj på stranden? Hur många semestrar har man inte legat en bit upp på sanden och kollat med ett halvt öga på barnen nere vid vattenbrynet?

Jag läser om pappan som tappat greppet om sin fyraåriga dotter. Hon har ett namn: Anna. På forumen med efterlysningar ser jag hennes namn igen. Anhöriga i Sverige efterlyser henne. Mamma, pappa och storebror är i säkerhet. Men Anna är borta. Jag blir så ledsen. Man kan värja sig när man pratar om 10.000 eller 40.000 dödsoffer. Men när det blir en liten fyraårig flicka som heter Anna, då går det inte.

P.S. Bidrag till Rädda Barnens insatser för barnen i de drabbade områdena kan sättas in på postgiro 90 20 03-3. Märk talongen "Jordbävningen i Asien".

I Aftonbladet kan man läsa hur man fixar julen på två timmar:

"Om grannen reser bort över jul, be att få låna hans julgran."

Jag tycker i och för sig att det kan vara bra att kraven sänks på att man ska göra och fixa, men någonstans går väl ändå gränsen?

- Hej!
- Nämen, hej! Hur är läget?
- Jo, det är bra …
- Allt klart inför julen?
- Jodå, nästan … Eh, jo jag undrar …
- Ja?
- Ni skulle åka bort i jul, eller hur?
- Jo, vi åker till släkten i Askersund. Det ska bli kul!
- Vad bra! Jag tänkte att eftersom ni ändå är borta - är det okej att vi lånar er gran? Ni får naturligtvis tillbaka den när ni kommer hem igen. Vi passar den så klart, vattnar och så!

Näe, än så länge har vi har faktiskt en egen gran. Och det är en riktig en, som (snart) barrar!

God Jul
önskar Svensson

I DN läser jag att En buss körde rakt in i Per och Ulricas hus och nu ska de betala 225 000 kr för det! Jamen, hallå!? När man läser försäkringsbolagens resonemang kan man ju bli mörkrädd. Så här står det i artikeln:

"Grundregeln är att man ska hamna i samma situation som före skadan. Förbättras standarden efter renoveringen får man betala för det."

Så trots att bussbolaget Swebus har tagit på sig fullt ansvar för olyckan måste familjen punga ut med 225 000 för att de får bättre standard än de hade innan bussen körde in i deras hus. Det är väl inte så att de har valt att bussen ska köra in i huset för att de ska få det snyggt renoverat? Finns det ingen vettig människa på Swebus eller deras försäkringsbolag som kan inse hur fel det här är?