Kan man prata med hundar?
Alltså, det blir en jyckebloggning till här (sorry Günther 
).
Jag är med på en mejlinglista om hundar, och de senaste dagarna har det skrivits massor om hundpratare. Tänk att man varit hundägare i sju månader utan att a hört talas om att man kan gå till en hundpratare! Jag har inte ens sett den där filmen med Robert Redford där han pratar med hästar, men jag antar att det är samma grej.
Man kan alltså ta med sin vovve, åka till en sån här person som kan "prata" med hunden. Den kanske säger då att "jag gillar verkligen att leka med den där röda bollen" eller "jag gillar inte den nya maten" och då vet man ju det som husse eller matte. Men hallå ska man verkligen tro på det här? Nu har jag surfat runt lite på hundpratarsidor och även läst att vem som helst kan lära sig det här. Jag är som sagt skeptisk, men jag ska minsann testa lite… Då ska man tänka bilder, som en film, i huvudet och så ska hunden kunna ta emot det. På samma sätt ska hon kunna skicka bilder till mig. Om jag är mottaglig. Tror ni på det?
Jag undrar också: funkar det på ungar?
Här hos Kat kan man läsa några exempel från hennes samtal med allt från gebriler till hästar och hundar.
18 Kommentarer »
URIn för TrackBack till det här inlägget är: http://blogg.svenssonsvensson.com/2006/01/04/kan-man-prata-med-hundar/trackback/
Detta inläggs kommentarer som RSS.
Kommentera
Rad- och styckebrytningar sker automatiskt och e-postadressen visas inte. Den HTML du får använda är: <a href="" title="" rel=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>
Prenumerera via RSS 
"Hon hade nosen i en låda, och kunde inte komma loss!"
Yes! Jag blev först med att kommentera! Kul och välskriven blog du har förresten!
Comment av Karro på Glamourbloggen — 4 januari 2006 @ 1:50
Tack för det, Karro!
Comment av Svensson — 4 januari 2006 @ 2:00
det vore ju superbra om man kunde prata med djur, men det känns lite Narnia över det…
Jag såg ett tv-program om det för några år sen - en som kunde hjälpa till när djurens hussar o mattar inte visste vad det var för fel. Hundarna blev gladare sen - så något måste ju ha hänt… spännande - kan du inte prova med din vovve så får vi se =)
Comment av sara — 4 januari 2006 @ 11:13
Ibland är det lustigt. Som till exempel imorse när vovven ligger kvar i sin korg och fattar att hon inte ska följa med till husses jobb (döttrarna ligger och sover på övervåningen). I vanliga fall svansar hon runt i hallen och ska följa med. Men nu fattar hon på något sätt att "idag ska jag vara hemma så jag ligger kvar här i korgen". Fastän jag inte tycker att vi har gjort något annorlunda. Men man kanske uttrycker saker med kroppspråket på något sätt… Eller också är jag redan en hundpratare
Comment av Svensson — 4 januari 2006 @ 11:17
Det kanske är där nyckel till ditt kreativa skrivande ligger, du skall skriva en hundbiologi
voff! voff!!
Comment av Günther Fliesenburgh — 4 januari 2006 @ 21:54
Hehehe tål att tänkas på, Günther!
Comment av Svensson — 5 januari 2006 @ 1:18
Jag tror mer på kroppspråk och att hund och ägare efter ett tag förstår varandra på så sätt, samt att hunden förstår vissa kommandoord, samt ord som mat och gå ut
.
Annica
Comment av Annica Tiger — 5 januari 2006 @ 6:24
Jag vet inte vad jag ska tro.
Jag är naturligt skeptisk till det mesta, men kan tänka mig att ge det en chans. Men tänk om det kommer fram att min hund inte alls gillar mej?
Comment av Per-Ola Svensson — 5 januari 2006 @ 17:52
Nu blev det nåt fel här. Jag försökte skicka en kommentar, men kanske det helt enkelt är så att jag inte får göra det…
Det jag ville säga var att jag inte vet vad jag ska tro om detta med tankekommunikation med hundar. Jag vet inte om jag vågar pröva, heller: Tänk om det kommer fram att min hund inte gillar mig nåt vidare?
Comment av Per-Ola Svensson — 5 januari 2006 @ 17:58
Annica: Jo, jag är skeptisk också, men tänk om… Det vore rätt häftigt!
Per-Ola: (Mitt spamfilter är så åtskruvat för att slippa spam att nu fastnar visst allt för moderering…). Usch, hemska tanke att vovven inte gillar mig! Jag hoppas ju att hon avguuuudar mig, så klart!
Comment av Svensson — 5 januari 2006 @ 20:30
Både jag och en annan hundägare var väldigt skeptiska till det här, tills den andra hundägaren testade en hundkommunikatör för skojs skull. Det slutade med att hon var lyrisk. Hundprataren hade fått sådan info från hunden som hon aldrig skulle kunnat veta på annat sätt. Den andra hundägaren gick själv kurs och det fungerar tydligen bra för henne. Själv har jag inte gått någon kurs, bara testat att “prata” med min hund på egen hand, men det fungerar inget vidare…
Comment av Monica — 7 januari 2006 @ 12:52
Jag som har en sån äckligt begåvad vovve vill inte alls gå till en hundpratare. Jag är övertygad om att hon är sur på mig. Jag ser ju henne precis som en HUND och hon får äta efter oss och det som blir över. Ja jag vet att så gör man inte nuförtiden med hundar men jag är väldigt gammal.
Jag har världens snällaste piggaste gladaste trognaste hund.
Comment av Syster Yster — 7 januari 2006 @ 23:18
Monica: Jag har inte heller lyckats så bra med telepatin…försökte med “sitt” men hon bara tittade undrande på mig…
Syster Y: Jag tror inte alls hon är sur på dig. Jag tror hon aaavgudar dig, du är ju alfahonan i flocken!
Comment av Svensson — 8 januari 2006 @ 1:27
Det där med bilder känner jag igen. Det började med vår första hund i familjen… Nu har vi en storpudel som mer “pratar” än är tyst. Helt otroligt. Så ja, jag tror på det där att man kan prata med hundar och andra lite mer intelligenta djur (katter vette katten). Sen också som hundägare så känner man igen vissa saker hos sina djur, precis som hos sina barn. Och precis som med barn, så kan man tala normalt och sakligt med en hund. De fattar, tro mig.
Comment av Linnea — 8 januari 2006 @ 13:07
Låter härligt, Linnea. Tyvärr lyssnar inte min vovve alltid på mig, men ibland så glimmar det till…
Comment av Svensson — 10 januari 2006 @ 18:32
Hej! Lyckades skutta in här genom tjejblog. Blev intresserad när det kom djurpratare på tal. Jag har provat på mina katter och det fungerar. Hade hem en tjej som kan sånt där och hon kommunicerade med mina katter. De berättade saker som hon omöjligt kunde veta i förväg och inte heller haft möjlighet att ta reda på. När hon pratat färdigt med dem så fick jag ställa några frågor som hon framförde till katterna och som de svarade på. Jag var ju smart och ställde t ex frågor som “hur såg det ut där du bodde förut". Det är nämligen bara jag och min sambo som vet hur det såg ut på de ställen där vi köpte och även hämtade våra katter som kattungar och även en katt som vuxen. Svaren var helt korrekta och de beskrev husfärg, hur uppfödaren såg ut, att det fanns många katter där. En av dem berättade också att han tittade ner på saker. Inte konstigt eftersom de bodde på 2:a våningen i huset. De tog också upp vilka leksaker de tyckte bäst om osv. Men det absolut mest träffsäkra som vår norska skogkatthane sa var att: “Husse gullar med oss när matte inte ser". Det kan jag lova att min sambo har fått höra i åratal efter det där!!! hankatten berättade även att han visste att jag skulle åka bort (Jag skulle åka utomlands veckan efter. Jag hade inte börjat packa eller nåt sånt). Det han egentligen ville framföra var inte att han hyste någon agg mot att jag skulle åka bort, bara att jag skulle se till att husse gjorde rent lådan när jag var borta.
Avslutningsvis vill jag säga att gå du till en hundpratare med din hund om du är nyfiken. För det är ganska kul. Och de brukar inte säga att de inte tycker om husse eller matte. Och ifall de gör det så har man nog vetat om det ett tag själv ändå.
Lycka till /M
Comment av Maria Sandberg — 13 januari 2006 @ 0:06
Det låter ju helt otroligt, Maria! Just nu skulle jag vilja fråga min hund varför hon springer omkring i huset och gnäller…
Comment av Svensson — 13 januari 2006 @ 0:22
Ja ja kan talla till min hund å ja förstår. Han ä en Vordeterger men ja förstår va han tenker å ser hihi det låter knäpt hihih men seriäst mm ja förstår hinom
Comment av Ellinor Johansson — 17 juli 2006 @ 19:25