Oj, det har varit tyst på bloggen i sommar. Bloggledigt liksom. Nu börjar i alla fall det magiska datumet för "börja jobba igen" närma sig. Bara två dagar kvar. Även om jag har ett roligt jobb att gå till på måndag känns det ändå lite motigt att ta sig samman och återvända till vardagen. Jag skulle lätt kunna vara ledig tre månader till…

Idag är det faktiskt min födelsedag. Så ojämnt som det kan bli, men så mysigt att bli uppvaktad på sängen av familjen imorse! Nästa år däremot slår jag till med en nolla på slutet - 40. Så jag får väl blogga om min 40-årskris det här kommande året! Vad ska jag göra av mitt liv? Var det här allt jag blev? När ska jag ge ut den där succéromanen? (Kanske måste skriva den först?). Och andra viktiga frågor.

Har just avslutat en tvåveckorsturné genom Sveriges land. Ja, inte riktigt hela, men en god bit. Både Värmland, Dalarna och Höga kusten har fått besök av minibussen med två familjer på totalt nio personer och en hundvalp. Vilket väder! Man glömmer lätt bort att svensk sommar kan vara tolv grader och ösregn när man sitter och suckar i en folkvagnsbuss utan luftkonditionering. (Bara för att jag skrev det börjar det regna ute nu, det är nästan skönt!).

Jag tycker att det är perfekt att semestera tillsammans med en annan familj. (Naturligtvis ska det vara en som man trivs ihop med då!). Det blir så mycket roligare när man har en tjejkompis med sig. Ibland kan man dela upp sig familjevis, ibland tjejer och killar och för det mesta hålla ihop allihopa. En förutsättning är naturligtvis att barnen trivs ihop. Men i det här fallet är den andra famlijens ungar och våra som syskon.

I år har jag relanserat min mammas semesteruttryck:
"Titta så vackert, ungar! Det är som en tavla!" Mina barn var väl ungefär lika tända på det som jag var när jag åkte med mina föräldrar genom Sverige. Men jag håller faktiskt med mamma, Sverige är fantastiskt! Betyder det att jag håller på att bli medelålders…?

Nu närmar det sig! Om fyra timmar lämnar jag jobbet och tänker inte komma tillbaka på fyra veckor. Och just nu ska jag tänka på att när semester är slut kommer jag att säga "tänk när man var precis i början av semestern, den där första fredagskvällen när man bara känner att: nu". Och just nu är det så nära det nuet. Bara några skälvande timmar… Alla förväntningar och förhoppningar kvar. Alla lata dagar. Alla äventyr. Allt som man tror man ska få gjort om det skulle regna (till exempel städa källaren). Allt det där har jag framför mig just nu. Hurra!