Tsunami, ytterligare ett ord i vår vokabulär som vi hade klarat oss bra utan. Precis som vi lärde bogvisir efter Estonia-katastrofen vet nu alla vad jättevågen tsunami är.

Jag följer nyheterna på TV, ser samma inslag om och om igen. Många svenska bloggar tar också upp katastrofen kan man se i listan på Jerrys ord.

Vad jag vet (ännu!) finns ingen jag känner närmare som befinner sig i området, men det är ju ändå lätt att identifiera sig med de ögonvittnen man hör berätta. Vem har inte varit med sin familj på stranden? Hur många semestrar har man inte legat en bit upp på sanden och kollat med ett halvt öga på barnen nere vid vattenbrynet?

Jag läser om pappan som tappat greppet om sin fyraåriga dotter. Hon har ett namn: Anna. På forumen med efterlysningar ser jag hennes namn igen. Anhöriga i Sverige efterlyser henne. Mamma, pappa och storebror är i säkerhet. Men Anna är borta. Jag blir så ledsen. Man kan värja sig när man pratar om 10.000 eller 40.000 dödsoffer. Men när det blir en liten fyraårig flicka som heter Anna, då går det inte.

P.S. Bidrag till Rädda Barnens insatser för barnen i de drabbade områdena kan sättas in på postgiro 90 20 03-3. Märk talongen "Jordbävningen i Asien".

Min första fredagsfyra.
Tema: Jultraditioner

1. Vad innebär julhelgen för dig?
Julhelgen innebär att man får vara ledig några dagar och umgås med släkten (i alla fall halva, eftersom vi firar varannat år med min och vartannat år med makens släkt). Men den innebär också krav på att hitta bra julklappar, laga mat och städa …

2. Hur skulle du vilja att julhelgen var?
Jag är rätt nöjd med julhelgen som den är. Vi äter god mat, ser barnens ögon tindra och umgås och pratar, kanske spelar ett spel. (I år Värsta språket som var en av mina julklappar!)

3. Är traditioner viktiga?
Traditionerna blir mindre och mindre viktiga för mig. Men dopp i grytan med tunnbröd kan man bara inte missa!

4. Finns det någon jultradition du absolut skulle vilja slippa?
Nej, jag kan faktiskt inte komma på någon!

I Aftonbladet kan man läsa hur man fixar julen på två timmar:

"Om grannen reser bort över jul, be att få låna hans julgran."

Jag tycker i och för sig att det kan vara bra att kraven sänks på att man ska göra och fixa, men någonstans går väl ändå gränsen?

- Hej!
- Nämen, hej! Hur är läget?
- Jo, det är bra …
- Allt klart inför julen?
- Jodå, nästan … Eh, jo jag undrar …
- Ja?
- Ni skulle åka bort i jul, eller hur?
- Jo, vi åker till släkten i Askersund. Det ska bli kul!
- Vad bra! Jag tänkte att eftersom ni ändå är borta - är det okej att vi lånar er gran? Ni får naturligtvis tillbaka den när ni kommer hem igen. Vi passar den så klart, vattnar och så!

Näe, än så länge har vi har faktiskt en egen gran. Och det är en riktig en, som (snart) barrar!

God Jul
önskar Svensson

Idag har vi haft möte i kontorslandskapet. Vi har det ibland. För att reda ut saker och ting som vi retar oss på. Det är nog ganska bra. Nu har vi bestämt att vi ska ha fest i landskapet också. Äntligen!

Att sitta i kontorslandskap är inte som att ha eget rum. Jag har en liten träflagga om jag kan sätta upp på mitt skrivbord för att signalera till omgivningen att jag vill jobba ifred. Enda problemet är att så fort jag sätter upp den där flaggan så kommer någon av mina kollegor fram och säger:
- Jaså, du har flaggan uppe idag? Vill du jobba ostört?
Eller (ännu värre!):
- Du flaggar idag! Fyller du år, eller?
Då suckar jag och tänker att det hade varit skönt att kunna stänga en dörr i nyllet på dem.

Fast för det mesta är det bara roligt att vara en "landskapare". Numera vet man betydligt mer om kollegornas privatliv, och det är väl bra att vi lär känna varandra bättre. Dessutom är det faktiskt mycket lättare att samarbeta spontant. Och det är väl det som är själva idén med det här sättet att möblera kontor.

När vi flyttade till nya lokaler bestämde jag mig för att aldrig gå hem och lämna papper på skrivbordet. Och det har jag faktiskt hållit. Jag, som i mitt tidigare egna rum byggde upp torn av pappershögar på skrivbordet. Kanske är det så att det är lättare att samla på sig grejer om man har gott om plats (Det ser jag i vår källare hemma också … mycket saker är det!). Nu trycker jag in pappershögarna i ett skåp innan jag går hem och skrivbordet är som ett parkettgolv när jag kommer på morgonen. (Fast jag törs knappt öppna skåpet …)

Läser i en Lillian Toos lilla bok om Feng Shui:

"Se till att skrivbordsytan rakt framför dig är fri från papper, böcker och annat. Skapa motsvarigheten till en ljus hall där god Chi kan samlas. Travar med papper bör vara högre på din vänstra sidan än din högra."

Det står också att man ska ha en brevpress av kristall i sydväst. Jag som tycker att brevpressar är något av det mest meningslösa man kan äga. Eller vad sägs om att placera:

"Dator och kringutrustning i väster för att stärka din förmåga att fungera under påfrestningar."

Jag som trodde att feng shui var en gammal lära. Har de ändå tänkt ut var datorn ska stå? Verkar skumt. Och jag vet inte ens vilket väderstreck min dator står i. Kanske söder? Det är nog i alla fall helt fel.

Mitt i kontorslandskapet har vi ett konstverk, en skulptur i glas. Någon sa att det var en båt och i flera veckor gick vi omkring och försökte med livlig fantasi att få ihop det till något som liknande en båt. Fast jag tyckte mer det såg ut som en sköldpadda. Sedan hade någon hört att det inte alls var en båt utan att den hette "Vilande läge" eller något liknande. Det blev inte lättare att se vad det var för det. Kanske en gubbe som låg och sov under en tidning? Min kollega S. hävdade att hon satt och tittade rakt in i en glasskulptursrumpa hela dagarna så vi fick vrida på skulpturen så hon slapp bli generad.

Nu ska vi som sagt i alla fall snart ha fest i kontorslandskapet (efter julledigheten). Och i morgon har vi bestämt att alla ska ha tomteluvor på sig. Vi håller på att bli som en enda stor familj!

Har just sett "Extreme Home Makeover" på TV3. Det är ett helt vidrigt amerikanskt program, men ändå oerhört fascinerande. Speciellt som jag själv bor med min familj i ett gammalt hus som behöver göras vid både här och där … I Extreme Home Makeover åker ett team hem till en behövande familj (gärna med både fattiga och sjuka familjemedlemmar), skickar iväg dem på en veckas semester, och totalrenoverar hela deras hus. Och då menar jag totalrenoverar. Eller snarare river de mer eller mindre ner hela det gamla huset (som ofta är halvruffigt) och bygger upp ett nytt i värsta lyxstil med allt som man bara kan drömma om (i alla fall om man är amerikan!). Inklusive pickup truck och jacuzzi. När man själv har två år till beslut innan man kan måla hallen, är det häftigt att se hur de på en vecka kan åstadkomma en så stor förändring. Familjemedlemmarna skriker "Oh, my God!" hela tiden när de får sitt nygamla hus presenterat för sig. Jag vet inte om de är överlyckliga eller förfärade … Jag undrar hur huset ser ut om två eller tre år? Är det lika fantastiskt då? Och hur blir det med grannsämjan när ett hus i ett halvsjaskigt område plötsligt blir värsta lyxvillan? Jag skulle tycka att det vore väldigt konstigt om jag reste bort och någon kom och förvandlade hela mitt hem till något, utan att jag fick vara med och bestämma hur det skulle se ut. Men det kanske jag säger bara för att jag är avundsjuk …

I DN läser jag att En buss körde rakt in i Per och Ulricas hus och nu ska de betala 225 000 kr för det! Jamen, hallå!? När man läser försäkringsbolagens resonemang kan man ju bli mörkrädd. Så här står det i artikeln:

"Grundregeln är att man ska hamna i samma situation som före skadan. Förbättras standarden efter renoveringen får man betala för det."

Så trots att bussbolaget Swebus har tagit på sig fullt ansvar för olyckan måste familjen punga ut med 225 000 för att de får bättre standard än de hade innan bussen körde in i deras hus. Det är väl inte så att de har valt att bussen ska köra in i huset för att de ska få det snyggt renoverat? Finns det ingen vettig människa på Swebus eller deras försäkringsbolag som kan inse hur fel det här är?

Nya ord kommer till i svenskan hela tiden. Just nu håller jag på att bygga upp min egen vokabulär kring det här med att blogga (som väl också är ett ord som kommer in i ordlistan snart, om det inte redan finns där?). Annika Tiger har en fantastisk blogg tycker jag som bara är på mitt andra inlägg ännu. Hon är dessutom verkligen inte en nollbloggare. En nollbloggare är en sådan som inte får några kommentarer på sina inlägg. Det är ju lätt för Annika att säga som säkert har tusentals besök på sin blogg. Men hur ska man som ny på det här får folk att kommentera det man skriver. Man behöver väl: a) besökare (som helst återkommer) b) besökare som tycker något c) skriva något som är intressant nog att kommentera för besökarna. Tja, det var väl det. Lätt som en plätt …

Näe, jag heter faktiskt inte Svensson! Inte för att det är något fel på Svensson, jag har hetat det förut. Men bloggen heter Svensson Svensson för att … ja, något måste den ju heta. Ibland blir jag så trött. Som när nu SEBs nya VD är utsedd: Annika Falkengren, 42. Och det är säkert bra. Men varför måste de skriva i Aftonbladet (i rubriken) att hon är Bebismamma? Herregud, det hade de väl aldrig skrivit om en kille? Hela artikeln handlar dessutom om detta och hur hon ska kunna kombinera ihop jobbet (som hon ska tillträda om drygt ett år!) med barnet. Inte mycket om hennes kompetens eller så. Suck!